Det är 8e januari idag. Och Liten är på dagen, 10 månader.

Så himla många månader. Varendaste en har haft sin charm. Under våren, när han var yttepytte var det ju mest mysa, äta, sova, syta, byta, mysa, äta… och så vidare. Helt ljuvlig tid. Under sommaren blev det mer vakentid, men ändå mycket sovande och det var väldans lyxigt när jag och mannen var lediga tillsammans, en toksoft bäbis på två personer. I höstas blev han ett sitta-på-rumpan-proffs, lärde sig bland annat att kravla framåt, vinka och stoppa saker i munnen med det sötaste pinsett-greppet. Men nu till den senaste månaden. Vilken jädrans utvecklingskurva!

Nu är han plötsligt ingen liten bäbis längre. Okej, han är bäbis. Men han ser ju ut som en liten pojke, med rufsig kalufs och pliriga ögon. Med fötter som två labbar och nypor så starka.Han har raketbränsle i sin lilla kropp, vilken energi! Han kryper i räserfart, drar upp sig, går mellan möblerna, släpper taget, ramlar. Tar sig upp igen, flåsar lite, vickar på rumpan när han hör musik, blir avis på Gosedjurs-Ulf (en uggla som heter Ulf) om mamman säger åh nu kramas mamma och Ulf!. 

Så plötsligt har han tre ursöta tänder också. Det var några dagar som var lite smådryga och det märktes att S hade ont, men rätt snabbt var dom där gaddarna igenom och vi kunde pusta ut… för den gången. Det är tänder på g hela tiden nu, men dom första verkar ha gjort ondast. När dom var nya och sådär alldeles sylvassa, så testade han dom på morsan. Förbaskat ont. Tur han inte gjort så igen. Risk att mamman ställer in matserveringen då! Liten ammas fortfarande mestadels, äter sin lunch mitt på dagen och gröt på kvällen, men annars sörplar han mamma-mat på livet. Senaste månaderna har jag funderat på, nu när han är äldre, om han får i sig tillräckligt med näring. Men han växer så det knakar, är nöjd och sover hela nätterna. Så, då konstaterar jag att han nog får i sig tillräckligt med mat och fortsätter gärna i ljuva amningsbubblan ett tag till.

Så tittar han på en, sådär snällt och med det där leendet. Eller också tittar han på en, sådär tvärbestämt och säger MäÄÄ!. (Tror att det betyder typ ”NEJJ!”.. brukar nämligen dyka upp till exempel när jag vill pussas och inte han, eller när han ska kläs på och inte vill…).

Det gulligaste av allt, är att han härmar ljud mer och mer nu. Det senaste han säger är tatt-tatt (tack-tack). Och det kör han stenhårt med, då han upptäckt att hans päron blir överfötjusta när han säger det. När han får sina leverpastejbitar på morgonen, säger han tatt-tatt. Förståår du vad gulligt? Så ibland prickar han rätt, men oftast så kryper han mest omkring och säger tatt-tatt där han tycker att det passar.

tatt-tatt! tatt-tatt. MääÄÄ! tatt-tatt. mäh!? ma-ma. dada. tatt-tatt. Om och om igen. Typ så.

Raketbränslet tar kol på vem som helst och jag och pappan springer med tungan utanför munnen rätt ofta nu förtiden.

Men vi är så förbenat glada att ungen är glad, mår bra, verkar ha en ursnäll mage och dessutom sover som en prins i sin säng om natten och långa stunder i vagnen på dagen. Allt det där, gör liksom att vi gärna jagar och springer och leker och har oss, hur mycket han än vill, den där lilla Minimannen.

En mammas ord om bäbispojken hon älskar mer än livet självt. 10 månader idag. Dom bästa månaderna i livet.

Grattis på din dag, älskade son. <3

Kram/lillafrun