hej, det är jag.

Liten. Minimannen. Pastellkungen. Lill-Martin. Nu orkar jag inte rabbla upp fler namn. Jag heter ju egentligen Sixten.

Riktigt fräsigt namn faktiskt. 

Sådärja.

Äntligen, äntligen, äntligen är vi på väg.

Men det är världens snöyra. Hade yrt så mycket i morse att bilen fastnade på första försöket att åka från lyan. Stackars mamma och pappa. Dom har gått ann som jagvetintevad nu på morgonen. Morsan har städat (det bästa hon vet är att komma hem till nystädat) och packat och tagit hand om mig, såklart. Pappa har burit och burit och gjort matsäck och skottat fram bil.

Och nu har jag har suttit här i bilen en lång stund, när pappa grejat utanför för att skotta loss oss. Mamma har suttit här bredvid, som sällskap. Så var hon ute och tog i allt vad hon bara kunde, så bilen till slut kom loss.

Nu väntar vi på att traktorn ska komma. Så vi kan ta oss ut på stora vägen. Det borde vara bättre där. Men är det inte det, då vänder vi, säger mamma. Hon är en riktig chicken när det gäller att vara ute på vägarna. Och det här vädret. Är ingen favorit, precis.

Pappa är lugn.

Håkan är med, såklart. Och han är också lugn.

Så ja. Om allt går som det ska, drar vi på äventyr idag. Alla tre, alltså. En hel vecka. Sju dagar av absolut lyx. Jag längtar. Morsan verkar också längta. Hyper, liksom. Så klagar hon belåtet över sin Träningsvärk som hon tydligen dragit på sig. Fånigt. Fååånigt, tycker jag.

Pappa är ändå starkast. Han är stark som en björn faktiskt.

Visst har jag fin ryggsäck? Lika som mamma. 

Nu kom traktorn. Vi rullar iväg. Håll tummarna för oss idag.

Hejdå. 

 

 

/Liten