Och så stod vi där, han och jag, mitt emot varandra. Vi tittade storögt och en gnutta nervöst.

Martin, det blir ett streck! Martin det blir ett plus! Martin ser du, ååå!! Ser du, visst är det ett plus!??!!? Marttiiiiiin!!!

I vanlig ordning är M den lugna, coola parten i vårt förhållande. Och så även denna gång. Sansad, men något smådarrig på rösten, sa han; Ja älskling, det är ett plus. Du är gravid. Min älskade M stod där bredvid mig, lite blek om nosen, och log, med ett leende som berättade för mig, att han älskar mig och vill detta precis lika mycket som jag.

Lycka! Vi ska bli föräldrar.

IMG_3535

Nu, ett par månader senare, så har det där smånervösa pirret i magen lagt sig. Vi tvivlar inte längre på saker som Men hur ska det gå, ska VI bli föräldrar? Kommer vi att klara det? Kommer folk bli glada runtomkring oss? Kommer vi måsta argumentera för vår ålder? . Självklart är det fortfarande galet pirrigt, men inte på ett osäkert sätt, bara på ett mysigt sätt. Och vi känner nu, att såklart, kommer vi att klara det. Vi ska bli dom bästa föräldrarna. Ja, dom bästa för vårt barn.

Hur har jag då mått under vägen hittills?

Jag har mått bra. Tråkigt svar? Kanske det. Men för mig, galet uppskattat. Jag har inte behövt må illa, alls, i princip. Förutom dom dagar jag varit så trött att jag helst inte velat kliva ur sängen, men måstat ändå, eftersom jag har jobbat. Att stå i kassan, se glad ut och i värsta fall, servera lunch iform av halstrad, gravad lax. Fy faaen, jag måste tänka på jordgubbar för att inte kjöjas. Lax och fröknäcke, det jag gör själv. Och mörk choklad. Jag kan knappt tänka på det. Däremot! -Jordgubbar, messmör, mjukt bröd, leverpastej, apelsiner, lussekatter (längtar ihjäl mig tills jag ”får” baka det!!) . Och tacos!!! Då, då snackar vi!

Men det har väl varit den, tröttheten, som har ställt till det mest för mig. Vissa dagar har jag trott att jag varit sjuk för att jag har varit så trött. Det har liksom inte spelat någon roll hur mycket jag har sovit. Men, att välja mellan att måsta springa och stoppa huvudet i toan stup i ett, eller vara trött, så har jag definitivt hellre varit trött. Så, tackarr!

Nu är jag däremot så mycket piggare och känner igen mig själv igen. Jag städar precis som vanligt. Yeah! …M har under ett bra tag gjort det mesta i hemmet, men nu tusan är jag tillbaka på banan. Och jag älskart! Han ska inte gå tro att han får ha det roligt hur länge som helst. (Skämt och sido, min hjälte i alla väder. Jag kan inte med ord utrycka min tacksamhet. Där snackar vi back-up. I alla lägen.) Men du vet ju, att jag inte lämnar bort knäskurningen i första taget… så det har varit ett tydligt tecken på att jag inte varit på banan 😉

Okej, mående och mat. Check!

Temperament?

oooh. Jag är ju inte den ”tamaste katten” i stan, i vanliga fall heller. Och, det har inte blivit bättre. Om man säger så. Det hör ju till vanligheten att jag tänder till på två sekunder, att röken sprutar ut genom öronen, lilla-My-knuten på huvudet blir rökruffsig och ögonen lite småröda. Att jag sedan nästa sekund gapskrattar eller gråter åt något. Så är det ju bara. Och nu då? tjaa… det är bara lite värre. Bara lite…. hoppas jag? Jag ber M om att förvandla dom rökrykande orden till något i stil med Jag älskar Dig, jag vill dela glädje och sorg med dig, Och vara Dig trogen. Tills döden skiljer oss åt. Jag älskar. Dig. Jag är vara lite arg just nu.

Och sen då… träningen kanske ni undrar över?

Jo. Det har varit min räddning. Dom dagar jag mått små-illa, så har det varje gång blivit bättre när jag fått träna. Min barnmorska säger att träning motverkar illamående och att det kan vara en stor orsak till att jag mått så bra som jag gjort, tack vare all motion. Så länge det känns bra, är det helt okej att köra på som vanligt, fram till V.20 ungefär. Och eftersom allt har känts bra och fortfarande gör, så kör jag på som vanligt. Men, jag pressar mig inte så att jag får maxpuls och jag har nu börjat undvika att göra övningar med mycket hopp i, för att försöka undvika ett, kanske framtida, ont bäcken. Jag gläds över varje pass jag kan träna, njuter av känslan. Jag skiter fullständigt i hur fort jag springer eller hur många reps jag gör. Jag älskar att träna. Och är glad över att jag kan. Just nu, i princip som vanligt, vissa justeringar. Om ett tag kommer det bli annorlunda, och då tar vi det då. Liten i magen och jag är viktigast.

..Vardagen, skolan då?

Ja.. det är full rulle nu. Jag läser massor i höst för att kunna ha det lugnt och skönt i vår. Vara mamma-ledig. Wow! Inget studieuppehåll är inplanerat. Kanske går min plan i kloss, kanske inte. Vi tar det som det kommer. Jag tänker inte pressa mig själv eller Liten, till en trasa. Det är det inget värt.

– Ja okejdå! En sak till. 4 månader har Liten bott i min mage. Det är inte klokt, vad tiden går. Både fort och långsamt på samma gång. Jag längtar så. Och M med, såklart.

Liten i magen-rapport 1. Check!

KRAM/lillafrun