Mitt på en kyrkogård.

Där, är jag nu.

Mannen sjunger gospel med sin kör ikväll. Jag hänger på och ska lyssna senare. Men nu, när det riggas och grejsas, då sitter jag här. I min sköna mysjacka. Och tänker.
Jag mår bra av det här, att bara sitta och fundera. Det är lugnt där jag är, väldigt lugnt.

Jag traskar på gångarna, det enda jag hör är gruset under mina fötter och mina egna tankar. Undra vad det här var för en människa? Oj, nej! Föör ung. Den där tanten, hon blev många år..
Livet är inte rättvist. Ibland blir hoppet litet och förtvivlan stor.

Jag traskar på gångarna, det enda jag hör är gruset under mina fötter och mina egna tankar. Vilket vackert namn! Om vi får en dotter kanske.. Eller åh, det häär! .. Var ett fint pojknamn.
Livet är häftigt, ibland så mycket och stort att det är svårt att förstå. I detta fall, inget tvivel eller förtvivlan. Bara överväldigande.

Livet är förunderligt.

KRAM/lillafrun