Kära nån, jag vet inte riktigt om jag ska ge mig på det här eller inte.

Ja, nä, alltså… det är inget allvarligt eller storslaget alls. Det handlar bara om en eftermiddag i ett preggos liv. Ett sånt preggo med känslorna utanpå, överallt och sådär.

Den här dagen började luugnt och fint. Ja, du vet. Söndag. Och jag och M drog igång ett jam här hemma, med fiol och gitarr så det  stod härliga till. Och Liten blev fullkomligt galen i magen! Och den där kyliga promenaden togs, handling på affären gjordes och sen traskade vi hemåt. Landade i soffan med benen högt och med noll koll på klockan, hysteriskt skönt.

Sen drog jag igång och skulle  baka en snabb kaka och mannen skulle prova ett nytt recept inför middagen. Och här brakar det lös.

Armar och slevar och vispar och lök och vit choklad i en salig blandning. Allt går ändå hyffsat, tills att jag ska blanda i mina blåbär i kaksmeten och inser att smeten stelnat och blåbären är frusna och hela sörjan blir blå- äckellila. För mycket hormoner och humör gör att jag börjar stortjuta och tårarna sprutar.  KAKAN SKA VARA VIT MED BLÅTT, INTE LILA!!! , vrålar jag. 

Jag stortjuter. Mannen gapskrattar. Han kan liksom inte hålla sig. Kakan trycks ut i formen. Det står ”häll ut smeten”. Vadå häll!? Den är stenhård, ju! In med skiten i ugnen. Det är helt omöjligt att se när den är klar. Lila smet som ska se gyllenbrun ut, hur ser den ut? Vi bedömmer den i alla fall, efter ett tag, som klar. Sätter oss och äter. Soppan smakar mest salt och kummin. Och vid närmare titt, när kakan svalnat, så rinner det smet ur den. På med ugnen igen, in med kakjä(valfri konsonant)eln. Ojdå. Ugnen stod visst på snabbvärme, det luktar bränt och inte ens gråterskan gråter. Vi kan inte mer än att skratta åt eländet.

Tur i oturen hade vi huvud att inte ha någon fikabjudning ikväll. Kakan är, tre timmar senare, fortfarande inte klar. Och kommer nog inte bli det heller, den får flytta ut i snön på direkten.

Var bara tvungen att smaka på den nu, innan jag hivade ut den. Och. Den var jättegod.

Dramadrottningen skäms.

Det blir inte alltid som man tänkt sig…. men kan det bli bra i slutändan ändå?

Tydligen.

Kram/lillafrun