Jo just det.

Vi hade ju syjunta hela helgen lång, den helgen som var alltså. Eller vi och vi. Jag höll mig så långt ifrån symaskinen som det bara gick. Serverade mest kaffe och varma bullar och sa Åh, vad fint det blir.

Ett spjälskydd för Litens spjälsäng, var det som stod på att-sy-listan. Eftersom jag har noll koll på sånt här, så tänkte jag att det kan väl inte vara så svårt? . 

Men alltså.. det var betydligt mer jobb och pillergöra än jag hade kunnat föreställa mig. Sen vet jag att mannen är så vaaansinnigt noggrann också, så inget lämnas åt slumpen. När kvällen hette sen söndagkväll och M bara hade några sömmar kvar, då råkar jag kläcka ur mig att ojojoj, så bra det har gått allting. Det har verkligen inte krånglat någonting! OCH DÄR, gick nålen av, ja…

Vilket antiklimax.

Mannen börjar sy det sista för hand. Sitter där under lampan med den lite bekymrade rynkan i pannan. Tack och lov får han snabbt nys om att ica eller coop kan ha symaskinsnålar, så vips försvinner han ut genom dörren. Och hem tillbaka, kommer han med typ fem olika storlekar på nålar och kan fullfölja. Söndagnatten var precis på väg att övergå till måndag, när vi stod där och hängde över den lilla sängen och, av någon anledning, viskade till varandra att här kommer Liten att sova gott. 

Så nu, när man kikar in i vårt sovrum, så står där en spjälsäng. Med ett pappasytt spjälskydd i vitt, med bred vit spets och ett babynest som gör vilken grå dag som helst, färgglad.

Nu är det minsann snart bara att vänta kvar, på att-hinna-göra-innan-bäbis-kommer-listan. Sängen är bäddad med fluffigt täcke och isblå filt. Och Pretty woman sitter där i hörnet och väntar på sin blivande bästis.

Den där lilla mini-pyjamasen ligger på stolen bredvid. Redo att värma den lilla kroppen. Den som bubblar inom mig och enträget visar att Det är trångt här inne, jag kanske vill ut snart. Jag säger inte när. Men snart.. 

En syjunta-helg som ruskade om mig och mannen. Som gjorde att vi viskandes konstaterade att Snart är han, eller hon, här.  

Kram/lillafrun