60 ynka minuter tog det.
Nä, knappt det.
…. innan vi saknade den där bäbispussande, kaffedrickande merinoullsmannen, alltså. Han som var tvungen att lämna sina två favoriter för att göra sånt där nödvändigt (jobba). Ja, ja, ja, Vi saknar honom redan.
Men vi gör det bästa av situationen, jag och världens bästa Liten. Vi morgonmyser extra länge, klär oss i myskläder, somnar om igen (inte jag, jag bara ligger och beskådar underverket), vaknar igen och tittar på varandra. Han är så vacker att hjärtat värker.
Jag har ett mammahjärta nu. Det känns.
En söndag. Och det är Du och Jag, Liten.
Pappa kommer snart. <3
Kram/lillafrun
Ser supergosigt ut. Mammahjärtat, ja…Vet precis vad du menar.
Nu är min flicka snart 11, men ibland kryper hon upp PÅ mig när jag ligger i soffan (och ser till att jag tappar andan lika mycket som jag gjorde när hon låg i magen och kickade). Det händer inte ofta, men varje sådan stund betyder sååå mycket.
När jag var liten kunde mamma sitta och titta sådär drömmande och stolt på mig och jag kunde aldrig förstå det där riktigt. Nu förstår jag och har fullt upp med att försöka förklara känslan i kroppen för dottern.
Ha en fin söndag!
Kramar
Ja, åh.. så mysigt så!
Vad underbart att höra! Önskar att lille S kommer vilja göra samma sak, typ i all evighet!
Det är verkligen så, att det måste upplevas. Det går inte förklara hur det känns att titta på sitt eget barn.
Tack detsamma, må så gott Du med, KRAM!
And still; The best is yet to come! Tänk känslan över första stegen, första ”mamma”, första luciatåget, första skolavslutningen, första köruppträdandet och andra och tredje… Min dotter vill inte att jag kommer mer för jag gråter och då skäms hon 😉 Men jag gråter över av lycka och förvåning att jag (och mannen då) lyckats skapa sånna perfekta varelser!
Hihi, ååh.. jag kommer säkert bli likadan! 😉 Underbart ju!
kram och god måndag!