… dom här dagarna alltså.
Idag var vi på den där efterlängtade monsterloppisen. Den var bra. Riktigt bra.
Jag fick veckopeng av mannen, två lappar. Dom räckte till hur mycket som helst. Porslin, världens gulligaste Majas Alfabet-spel till lillen, en fönster lampa, en kökslampa till köket…. sådär mycket att mannen sa men, hur tänkte du här? när vi skulle lägga tillbaka Liten i vagnen. Vagnen som var fullproppad med loppisfynd och inte hade någon plats för en bäbis. Jag hade nämligen fått lov att handla så mycket som rymdes på vagnen. Perrrfekt tänkte jag. Och köpte. Och lastade. Och gick ett varv till. Lämnade fram pengarna i öppna handflator, likt en 5-åring som får gå och handla godis för första gången. Här, räcker det här? Egentligen är jag en hejjare på matematik, men det glömde jag där och då. Jag var loppis-hög. Helt enkelt.
Men vi tog oss hem. Mannen drog vagnen, med bäbis och klirrande tallrikar i. Och jag hade en kökslampa hängandes över axeln. Det blev lösningen. Och hem kom vi, som sagt. Porslinet diskades och den nya kannan fylldes av äppelkvistar och ställdes på den där gamla, gamla kommoden i sovrummet.
Och sen har dagen fortsatt sådär fruktansvärt steriotypiskt; mannen har klippt den megastora gräsmattan. Och jag har dammsugit, diskat, lagat middag och bäbismyst. Vi skulle absolut ha kunnat bytt sysslor, såklart. Och sen har jag spelat fiol också. Liten sov ute i vagnen då, så då gick det ju himla bra tyckte han… som annars brukar klaga på ”oljudet”/ojludet….
Och grannarna kom på besök också. Sa välkommen och lämnade världens godaste choklad som vi njöt av till eftermiddagskaffet. Alltså, så himla, himla gulligt gjort! Jag och mannen tänker stanna här för evigt säger vi.
Liten trivs också.
Nu har vi diskat undan middagen; couscous-sallad, halloumi och korvar med 85 % kött i. Solen har värmt oss hela dagen och gör så fortfarande. Dom ljusa kvällarna är magiska och vi ska precis ut och ta tillvara på ännu en, genom en pw. Målet är också, förrutom friskluft och en ökad puls, en stooor liljekonvaljbukett.
Lika suddig som den här bilden är, lika lycklig är jag. Och ser du äppelträdet!? Helt galet vacker ju!
Jösses Amalia. Eller tjoosanhosan. Eller, gode Gud ..
-Jag är så himla tacksam för livet.
Nu ska vi njuta av söndagskvällen här.
PS. Gulliga läsare som kom fram och hälsade idag; hejjj! Jag blev alldeles rosig om kinderna. Blyg liksom. Men åh så roligt jag tyckte det var att få ansikten på några av er! DS.
ÅÅÅå Maja, min absoluta favorit utav alla favoriter i typ hela världen. När jag va liten så va mamma dagmamma och hade en bokbuss som kom på besök varannan vecka där man kunde låna böcker, mamma lånade om samma två Majaböcker i två år till mig, helt knasigt, ha ha. Det komiska är att jag såhär vid 27-års ålder älskar Maja lika mycket, hi hi
Finns det ngt vackrare än äppelkvistar?, framförallt då får stå i en gammal kanna likt din?
Fortsätt njuta av erat sommarhus så njuter jag av all fin läsning jag får här inne hos dig <3.
KRAM
Maja är helt klart en utav favoriterna här med. Mysigare sagofigur får man leta efter!! Vilken söt historia du delar med dig av 😀 Tack!
Ha en fin tisdag!
KRAM