50 mils bilresa. 25 grader varmt och stekande sol.

Om vi säger såhär: det gick inte i ett svep, av sig själv eller som vi hade drömt om. Redan en mil ifrån hemmet mötte vi vägarbete och blev ståendes på E4-an. Det må väl ha hänt. Liten sov och 10 mil hemifrån, i Sundsvall, stannade vi för att köpa solfilm till bilrutorna. Och jag råkade försvinna in på lager 157 och bli smått tokig och återvände såklart med en fullproppad påse med massa saker ifrån favvomärket (Bondelid). Sen drog vi vidare, efter att S även hunnit att äta en sväng. 10 mil, så långt flöt det.

Sen minsann, var det någon som inte aaaalls hade tänkt att sitta i nån bild något mer. Varmt och besvärligt och mamman såg ut som en clown där hon försökte teatra, plinga med skallra, ruffsa på leksakerna som pep och skallrade, bläddra som en galning i boken, visa babblarna på ajfånen, allt på samma gång….men ingenting hjälpte. För det där med envishet, det är vår grej här i familjen.

Så vi stannade.

Jag och mannen flög ur bilen, för vi fullkomligt hatar att höra Liten ledsen. Vi är rättare sagt väldigt ovana med det och blir smått förskräckta dom få gånger det händer. Mannen hämtade Liten så snabbt han kunde, jag kastade av mig klänningen och slängde fram maten. Men inte ville han någon mat….. han ville ju bara hoppa… såklart (!).

AJJJ!! Men vad i…!!! skriker mannen, där han står och vevar på med armarna, stampar i marken och sparkar i luften,som nån annan Rudolf.  Jag och S blir så rädda båda två att vi måste gråta en skvätt. M brukar liksom inte skrika…vi blev rädda, okej?

Liten studsar sedan på i knät på oss och är så nöjd så, precis som vanligt. Jag och M kollar på varandra och blickarna sa Det här kommer att bli en låååång resa. 

Vi bestämmer oss för att åka vidare.

Men honan i famlijen har blivit kissnödig och måste tvärt ut. Hon glömmer att hon bara har den extremt genomskinliga underklänningen på sig och tutteluckan öppen… fastän vi står på en gammal grusväg mitt i ingenstans, där det finns hyyysterisk med broms (det var en sån bjässe som åt en bit av M), så måste det ju såklart komma en bil. Från ingenstans. Det hela slutar med att vi åker vidare, med en kissnödig morsa. Hon kunde inte slappna av… med bromsar flygandes runt rumpan och möjliga bilar bakom knuten.

Efter en stund somnade vår lille prins och vi skyndade iväg- Nu stannar vi inget mer, mumlade M där framme vid ratten. Du får kissa i flaska, älskling!  

Och sådär fortsatte det. Med den ena farsiga scenen, efter den andra.  Som i Tönnebro när morsan skulle av med den där förbaskade klänningen igen (vem faasen tvingade henne att ha klänning!?!? Jordens absolut sämsta amningsplagg!!!) för att servera lunch till Liten. Pappan satt kvar inne på restaurangen och jag styrde ut med Liten och vagnen, mot bilen. Parkerade vagnen mellan våran bil och den till vänster. Tänkte att hoppas iiinte att just dom bilägarna kommer nu, när jag sitter här, med vagnen där i vägen, maten ute i vädret, bara den där jädra genomskinliga underklänningen på. 

Vad tror ni händer?

Bilägarna kommer och jag måste gå ut i typ bara underkäderna. Alltså, jag dog pinsamhetsdöden en sväng. Och sen när M kommer bestämmer vi oss för att gå ut en stund i skuggan. Frid och fröjd. Och jag fick sedan världens vackraste kärleksförklaring av M. Då jag senare såg mig i spegeln och inser att alla lappar pekar åt alla håll från klänningen, Klänningen är ut-och-in och det är inte ett rätt någonstans. Sällskapsresan kan slänga sig i väggen. Men okej, M ser mig, inte klänningen, tänkte jag!

Men vi har faktiskt inte bara haft en jobbig resa. Vi är så förbenat bortskämda med att minimannen alltid är glad och nöjd, så för oss är små stunder av skrik, som hela evigheter. Vi har haft det gott också…

…lunch vid vattnet, med premiärsittning av egen stol för lille S.

Och den här stunden, när vi var i skuggan och tittade på vattnet. Den var också himla skön, tyckte vi alla tre.

Och sen vi kom vi ju faktiskt fram. Till slut. Fram, till Storasyrran med familj, på Ekerö. Där fick vi några guld värda timmar av hoppande, sträckning av ben, ljuvligt god middag och huuur mycket bäbiskläder som helst.

Liten skyndade sig att inviga den kusinärvda kepan, på en gång!TACK älskada, för idag! <3

Vi satt ute bland lavendel och  i stekhetta. Och njöt, av fantaaastiskt god middag!Gullig Mini som var bärare av den färska, nygrillade laxen.

Dom där timmarna av syrrans och Svågges lugna lugn, kramar av syskonbarnen och värdefull familjetid, gjorde susen och alla tre var vi sedan redo för att ta oss hit, där vi är nu. I Nynäshamn och vid båten som ska ta oss över vattnet.

Nu kommer vi, Gotland!

Kram/lillafrun