Att packa för något välbehövligt.

Det är skönt med måndag idag.

Jag känner mig lite deghög efter igår. Huvudet är lite småmosigt och avslappnat, liksom. I morse vid frukosten, såg jag något konstigt utanför fönstret. Men Martin, vad är det där? Det ser ut som snö. Men, det är nog bara långsamt hagel, sa jag helt fast och övertygad om hur rätt jag hade. Men nä. Det var snö. I och för sig inte såå korkat tänkt, att det var långsamt hagel och inte snö. Vem tänker på snö i september, liksom? Och vart fasen bor jag egentligen!? Snö, nu…alltså.

Det var en småkylig men frisk promenad vi fick oss. Och sen sov bäbisen hur länge som helst och jag har inte gjort ett endaste handtag. Mer än att dricka kaffe och börja packa så smått. Ett par timmar av absolut lugn, så förbenat skönt. Och det är så stillsamt idag. Det blev tvärhöst och kallt och träden står lite som stora och frusna, där utanför.

Lilla familjen ska ut på äventyr i veckan. Ett efterlängtat och välbehövligt sådant. Och typ det enda vi tänker packa med oss, är fjällrävenbrallor till päronen och sköna myskläder till Liten.

Medan jag längtar så jag spricker, så tuffar ändå måndagen på. Jag ska börja mitt eftermiddagsskift av skrivande och M och Liten ska mysa tillsammans. Jag virar en tjock halsduk runt halsen, det är så kyligt och kroppen har liksom inte alls hängt med, på det där med långsamt hagel…

Kram/lillafrun