Jag skrev av mig redan i natt. När klockan hunnit bli onsdag.

Det är natt och så svart utanför fönstret att jag knappt vågar gå och släcka lamporna. 

M har redan lagt sig, tidigare än många andra kvällar, men ändå alldeles för sent med tanke på när han ska kliva upp imorn. Det här blev en himla pisskväll, alltså. Dagen har varit bra, rullat på och jag och Liten har myst, M har jobbat, jag har skrivit och alltihop på samma gång. Det där går bra nu, vanliga vardagssnurret, menar jag.

Men pisskvällen? 

Jo. Vi har problem. Tror vi, eller det måste var så, vi finner liksom ingen annan förklaring. Mal. Vilket vidrigt djur. Inte skadligt för oss. Äter bara upp kläder, dom dyraste, i ull.  

Så jädra surt. Och vi ryckte mest på axlarna åt saken, när vi upptäckte skiten, förra veckan. Tänkte mest skit också, men det är ju ändå bara materiella ting. Det hade kunnat varit värre. Gjort är gjort, ungefär.  Men icke! Gjort är inte lika med färdighålat, utan det har bara blir bara meera och mera och mera hål, överallt på allt som heter ull. Tack och lov ingen upptäckt på något annat plagg. Men. Jag är så arg att jag brinner upp litegrann. Litens små, men ändå ack så svindyra, ullplagg från polarn. Hål, hål, hål. Vi upptäckte flera igårkväll och fick nog. Slutfunderat. Vi rev ut mattor, kuddfodral, kläder, Liten barnvagnssängkläder, alla fårfällar… 

Tur i oturen, om man nu kan se någon tur i detta, är att vi exakt vet var vi haft dessa nu håliga plagg i sommar. Och vi vet nu precis vilka plagg och textilier som kan vara i riskzonen. Så ja, vi vände till stora delan lyan helt och hållet upp och ned. Där vi vet att dessa plagg kan ha hunnit cirkulera. Dammsög, skakade, vädrade. Men framförallt värmde och frös, det är det som är grejen. Iskallt eller asvarmt ska det vara. Och fällor och stinkmedel (äckligt för dom med inte för oss) är beställt. Det ligger pyttekläder i frysen, förpackade i små påsar utan luft och kläderna som torkats i torkskåpen i stora tvättstugan, dom var så varma att vi brände oss när vi tog ur dom därifrån och ute vädras en massa grejer. Nu ska dom kolavippa dom små äckelpäckeldjuren. Punkt slut. 

Ja. Jag var arg. Är fortfarande arg.

Hela kvällen gick åt till att bara göra sånt där extraarbete som man egentligen inte har varken ork eller lust med. Särskilt inte när M i morse drog i väg, strax efter 04 och inte kommer hem förrän på fredag. Han jobbar i Stockholm några dagar. Det ser ut som ett hej-kom-och-hjälp-mig här. Vi har gjort allt vi har kunnat, men vet ännu inte om vi har lyckats. Du kan väl hålla en tumme eller tre för oss?

Ja. Här har du mitt onsdagshumör. Svart på vitt. Men! Det hade kunnat varit värre. Så mycket värre. Mina understälsbrallor, från Kari traa (morr), luftar lite för mycket så att säga. Men Litens grejer går nog kanske att rädda med nål och tråd, där hålen är så pass små. Många, men små. Och sen möttes jag av världens gulligaste lapp från mannen när jag klev upp. En sån där, där det står att han älskar mig och sånt. Bästa M! Och! Jag har världens gladskit till bäbis här hemma och han kan liksom liva upp vilken långflätad (ja, jag hade lite terapi för mig själv efter tolv i natt), arg morsa som helst. Han kör runt i sin gåstol och river ner mammas mattupphängningsanordningar och säger bababaPAPAPAbababa (mamma, då!?). Det gör han så himla rätt i.

Men ja, det är roligt. Nästan jämt…

Kram/lillafrun