Det är morgon, Och det har varit frost i natt. Dom allra sista löven på träden, släpper sakta taget. Ett efter ett. Singlar ner på marken och lägger sig platt.

Det är morgon. Och det har varit frost i natt. Backen är vit, mössorna ska på idag igen. Solen skiner, ja! Och idag är det tisdag, minsann!
Det var inte alls lätt det där, igår. Att läsa fyra tråkiga kapitel av något som just då kändes som jordens tråkigaste grej. Efter att jag och M sörplat världens godaste blåbär- och jordgubbssmoothie till kvällsfika, så tog jag bäbisen från spjälisen och kröp ner i storsängen bredvid honom. Varm bäbis och tråkigt läsning… Mannen hade hittat mig i natt med glasögonen på näsan och dom där kopierade bokpapperna, i en enda röra ovanpå mig. Men jag hade ju gjort ett försök, och nådde i alla fall två kapitel. Det fick vara bra nog, för igår. Så idag vet jag vad jag måste ta tag i. Måste, måste, vill inte, men måste. Så fort jag och Liten kommer hem från vår älskade promenad med vagnen, då sover han och jag missar ingenting av honom. Precis som jag vill ha det.

Först ska det ätas frukost. Den typiska Emmeli-frukosten; med A-fil i tallriken, macka, gójuice, ägg och så kaffe såklart. Liten är grym på att peta in mackabitar i munnen nu, så snart får jag nog inte ha så mycket av min macka i fred. Lilla polarn, alltså.

Han som snurrar runt här i köket som en virvelvind. Drar i lådor och smäller i skåpdörrarna. Vänta Älskling, akta, nääj vänta älskling, SIXTEN, nej! 

Pedantmorsan får helt enkelt kola ner sig lite och det är helt underbart. Liten skrattar ändå bara ännu mera när jag säger Nej inte rycka i murgrönan i fönstret! eftersom jag omöjligt kan se annat än överlycklig ut, när jag tittar på honom. Äsch. Det är så jädra bra för mig, det här. Var sak behöver inte vara på sin plats alla tjugofyra timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Det verkar gå så bra ändå. Rätt kloka morgonord, om jag får säga det själv!

Nu tar vi tisdag, tycker jag. Liten hälsar också!

Allt gott!

Kram/lillafrun