Till slut så trampade det på bron.

Jag och Liten höll fullkomligt på att smälla av, av förväntan och pirr i magen. Vi väntade och väntade. Men ja, till slut, så stod han där. Älsklingspappan och mannen jag är gift med och så förbenat lycklig över.Resan hade gått alldeles utmärkt, toksnabbt. Tror jag det! Varken någon bäbis som ville ha sträcka på benen-paus eller någon fru som promt skulle in på nån affär i Umeå, som inte finns på andra ställen. Såna stopp brukar nämligen kunna ta längre tid än överenskommet.

I alla fall.

Vi samlades kring matbordet och njöt färsk pasta och pratade i kapp, men framförallt; beskådade Minimannen hur han så storögt tittade på sin pappa och inte riktigt kunde förstå är han här nu? är det verkligen på riktigt? Inte bara det där himla face time? 

Han klappade och pussade på pappa och traskade runt, runt i huset. Efter några timmar hade han förstått, pappa är här nu.  Då var det natt och vi kröp ner ner i stora bädden tillsammans. Jag fick somna till den vackraste syn jag vet; M och Liten, tätt, tätt intill varandra.

Och idag är det onsdag. Jag älskar att vakna här på övervåningen, till den här utsikten. Solen håller på att stiga upp bakom berget. På marken ligger ett tunt, tunt lager snö. Det är frostigt och så otroligt vackert. Jag och Liten ska bara morgna oss lite till, sen ska vi traska nerför trappen. Mannen? Han är på uppdrag. Nära här. Det är därför vi är hemmahemma den här veckan. Det är därför jag och Liten får ett extralångt lov. Japp. Precis så.

Lycka!

Nu är truppen samlad igen. Bättre kan det inte bli!

Kram/lillafrun