Lilla, lilla bäbispojken. Så lugn och stillsam.
Ha, ha.
Inte direkt, kanske. Jo, när busfröt var så trött, så trött och vi precis var på väg ut för vår långpromenix, då låg han som en prins och bara tittade på morsan menande; bädda ner mig nu då?. Kylan håller oss inte inne. Det är så friskt att vara ute och dessutom så förbenat skönt när man får komma in igen, med kinderna rosiga. Och! Nu ni, nu är ljuset på väg åter. Mitt på dagen är det faktiskt ljust nu. Hallelujah!
Bushumöret har varit på topp, hela dagen. Gungstolen har fått sig otaligt många gungomgångar. Morsan har haffat Miniman i kompostpåsen, i blöjhinken, under skrivbordet dragandes i alla sladdar. Bakom pianot, i kökslådorna, i skåp och garderober. Nu jädrar är alla eluttag igentejpade med svart gaffatejp. Ohyggligt fräsigt, faktiskt. Ja, nu får fancypancy ta steget tillbaka och bebbe-säkerheten kliva fram. Så får alla prylar på vardagsrumskistan ge vika under dagen. Kistan är liksom perfekt höjd för Minimannen att stå och vicka på stjärten och säga Da-da-da! (dansa-dansa-dansa) när musiken dånar. Några ljuslyktor anser han inte behövas där utan tar dom två och två och drämmer ihop dom. Ha, ha. Snart hänger han nog i gardinerna också!
Alltså, hur mycket är det egentligen möjligt att älska en Miniman?
Nu har jag, med hjälp av Miniman, inför-helgen-städat lyan och sitter nu och pustar ut. För ett år sedan fnös jag av tanken på att inte hela tiden ha det tipptopp och varenda pinal på sin ”rätta” plats. Nu? Bebbelivet i ett nötskal gäller. Och det finns inget jag älskar mer. Pinaler på sina rätta platser? Oviktigt. En lycklig bäbis? Världsviktigt!
Men nystädat kommer alltid vara nystädat. Alllltid vansinnigt härligt, tycker jag. Kanske ännu härligare nuförtiden. Omåttligt nöjda sitter vi här, blöta om knäna. Hon för att hon skurat och han, för att han envist krypit efter, sladdat omkring och undrat varför i hela friden hon gjort det så halt på golven…
Det doftar skurmedel och golven blänker. En stund framför Pippi Långstrump väntar. Vi varvar ner och har en skön stund. Och imorn, är det fredag, minsann. Fett najs.
Visst måste det härligaste för en bäbis vara att få sova ute? Med bara en kall nästipp. Våra sov alla sin naps utomhus. De var sällan sjuka. Hade de nån gång feber, fick de iaf sova ute. Idag har jag stora barn som vet att frisk luft håller en frisk! ( Från magsjuka och förkylning alltså)
Jamen verkligen! Jag har varit lite harig nu när det varit så kallt, men han sover så himla bra ute och som du säger; bara en kall nästipp. Voksin håller ju värmen så bra. Det låter helt underbart, jag önskar min lille detsamma vetskap!
Kram till dig och god helg!