Just så.

Rassel och tjoflöjt, så var det fredag, igen! Alltid lika, på något sätt oförklarbart, härligt. Det behövs ingen anledning till att älska en fredag, liksom.

Idag ska den där ljusrosa pulkan få visa vad den går för. Vi har liksom snö upp över öronen nästan, så här i inne i lyan är vi taggade på snölek. Ja, än så länge är det ju bara jag vaken, men jag hoppas pojkarna känner likadant.

 Än så länge har vi i alla fall en bra bit kvar innan vi är utanför dörren. M och mini-M sover fortfarande här bredvid. Så ska ju såklart dom vanliga morgonbestyren göras först; äta frukost, bädda, byta och klä på bäbis, väcka precis varendaste leksak till liv, plus tömma minst ett par kökslådor på innehåll som inte tycks behöva ligga på sin plats med än absolut nödvändigt.

Så ska det sörplas kaffe och bara tas lite lugnt. Sånt är viktigt, också. 

Bilderna är från häromdagen. Det var en så mysig stund. 

Jag slutar aldrig förvånas. Över det där hjärtat som hela tiden bara blir större och större, inte säger stopp någon gång. Suddar ut sina egna kanter och fylls på. Med ännu mera kärlek. Till den där lilla pojken. Han, som är min son. Det är så mäktigt.

Jag hoppas på en lika fin snöstund idag som på bilderna här ovan. Mannen har hel-ledig fredag och då kan det ju bara bli en bra dag. Hela-familjen-dag hela dagen lång. Tillvaron just nu, är så vansinnigt lyxig. Eftersom lyx, för mig, är att få tid tillsammans med dom där två. Dom jag älskar mest. Tiden tillsammans, är det dyrbaraste och bästa jag vet.

Nu är det dags att väcka min två män för att den här dagen ska bli så lång den bara orkar!

Ha det så gott, tills vi hörs igen!

Kram/lillafrun