Åh. 

Blöjor storlek 1. En trave tvättlappar och två initialer, tillhörande två otroligt förväntansfulla människor.
Ett mannen-sytt spjälskydd på väg att bli färdigt.

En nybäddad säng och uggligt babynest, till ”Liten i magen”. 

Jag skulle egentligen bara söka upp en bild på en rackarns semla, semmeltisdagen till ära. Jag har nämligen inte bakat några semlor i år, tyckte att jag fick den största lyxen i att få äta mammas semlor förförra veckan när vi var hemma, att jag liksom inte iddes fylla frysen med semmelbullar, då det dessutom bara är jag (och säkerligen Liten om han skulle få) som tycker om det här hemma.

I alla fall. Jag kikade i min dagbok och precis den här tiden, för precis ett år sedan, så höll vi på med diverse übermysiga saker. Jag får lite smått kramp i hjärtat,  på samma gång som det slår volter. Typisk mammahjärtakänsla.

Vi byggde skötbord, fixade bättre förvaring inne i badrummet, köpte pyttesmå blöjor, sydde spjälskydd, bäddade i spjälsängen och puttenuttade med minipyjamasar. Och massa annat snart-kommer-bäbis-fix. Okej, mannen gjorde typ allt det där; byggde och sydde och fixade med storgrejerna. Jag bäddade och puttenuttfixade och var jädrigt preggo, det var liksom mer min grej. Fy för symaskiner, liksom. Dessutom i kombination med härjande preggohormoner av alla slag.

Men åh, åh, åh!! Min lilla pluttunge är snart ett år. Förstår ni, ETT ÅR!? Hur gick det till? Hur i hela friden gick det till? En pyjamas i storlek 50, åhåhå!! 

På ett sätt känns det helt självklart, jomen det är såklart han är ett år nu, vi har ju levt och njutit varje dag tillsammans, månad för månad, skrivit upp allt och lite till som hänt i hans första-året-bok , fotat, njutit och levt livet så mycket vi bara orkat.

Men å andra sidan?

-Jag fattar ingenting!? Jag klämde ju just ut det där lilla livet? Det var ju just den där lördagsmorgonen, då jag och mannen sprang livets häftigaste marathon tillsammans! 

Jo, jag hittade semmelbilder också. Men bilderna innan Liten var hos oss, fick mig helt rörd, på ett annat sätt än semlorna. Om jag säger så.

Och nu har jag ju dessutom sån tur, att fastän jag inte bakat och bjuder på semmelfika som jag är van att göra, så löser det sig i alla fall. Så underbart! En gullevän har bakat och bjudit över oss ikväll. Hå, hå vad gott det ska bli! Mannen jobbar men Liten hänger med mig såklart. Pyjamasklädd, då det ju är bäbisnatt, och med en liten egen fikapackning. Sen vet jag hur det kommer sluta ändå, det där… jag kommer sitta och jonglera bäbis i famnen, samtidigt som han bara kämpar för livet att få smaka vad det är jag har i min hand… Så jo, innan den här dagen är över har nog liten Miniman blivit varse om att det där med semlor är fina grejer!

Ha, ha… det är så roligt det här med föräldraskap. Hur man SA att man skulle vara som förälder, och hur man faktiskt BLEV. Vissa saker följs, men långt ifrån allt. Huvudsaken man gör sitt bästa och är sin unges bäste mamma och pappa, tänker jag. Och vem i hela friden, hade kunnat få mig att tro innan jag blev morsa, att jag skulle tycka det vara ego-vila-time att stå i ica-kön och VÄNTA på min tur?

Åh, jag måste skratta!

Semmeltisdag, alltså. Med en återblick i arkivet som fick hjärtat att volta.

Livet är svindlande. Helt klart.

Må så gott!

Kram/lillafrun