Smått ofattbart och en hög av mammatankar.

Hur otroligt mycket energi, bus, vilja och lycka kan det egentligen rymmas i en sån där liten kropp?

Smått ofattbart mycket. Och alldeles, alldeles underbart mycket. Han är en riktig busunge, den där Minimannen.

Jaa, nu får ni igen! 

…har jag fått höra några gånger senaste tiden. Och jag förstår inte riktigt vad som menas?

Jag tror att man menar att det är så mycket jaga och passa och springa (och skratta och förundras och dö söthetsdöden tusen gånger om) nu. För det är det! 200 % passning hela tiden annars är Liten och badar i nån damm, klättrar på något bord, står på någon ranglig stol med händerna utsträckta eller trycker på alla möjliga program på tvättmaskinen. Eller plaskar i Torehundens matskål, eller… ja, listan går att göras lång.

Men är det inte det där som är livet, tänker jag?

Joo! . Jag älskar att Liten är sådär, livet personifierad med bustindrande ögon, tungan rätt i munnen och ständigt på jakt efter nya äventyr. Full av energi och sprudlande glad. Han är faktiskt för det allra, allra mesta en riktig solstråle (kan bli minst lika förbaskad också, om det är på det viset!) . Och jag är så tacksam för att han är han. Föddes till jorden som en mat- och sovglad prins, tog livet med ro från första början och är sig lik även idag. Bara det att han nu småspringer fram! Och hans päron ständigt får vara på hugget under all hans vakna tid. Men jag springer med nöje efter honom som ett skållat skinn och ser inte alls det som något negativt! Jag gillar ju att röra på mig, liksom…

Men visst är det lite annorlunda nu jämfört med för ett år sedan när han var pyttebäbis. Alla tider har sin charm, tycker jag.

Tänk att han traskat med sina småfötter i cirkus 4 månader här på jorden. Nu springer han nästan, liksom. Gullungen! 

Nä jag, nä jaag har inte gjort något, mamma! / Liten

Lillafrun