Idag känner jag mig så himla, himla ledsen. Rent och skärt ledsen. Det har varit fem så fantastiska år här. Världens roligaste utbildning, tillsammans med en klass jag aldrig kunnat drömma om skulle vara sååå fin och så driven och musikalisk och helt enkelt bäst. Och så har vi såklart gått igenom så himla mycket här. Livet, liksom.

Idag när jag putsade fönsterna för sista gången, så höll jag på att börja gråta. Eller jag stod där och snyftade för mig själv. Mannen var nere på stan och handlade inför imorgon och Liten sov. Jag tänker massor, massor nu. Det är så mycket spännande och nytt. Förändring. Tudelade känslor. Jag har mått som en prinsessa här i Norrnorr och just nu kan jag bara se allt, allt som varit bra och vill inte härifrån för fem öre. Så typiskt i ett sånt här läge. Jag vet ju bättre än så, att jag innerst inne är väldigt längtande efter det som komma skall också. Helt enkelt det där krångliga; känslor som bråkar med varandra. Livet.

Lyan. Den kommer jag på ett sätt att sakna, men säkert inte såå lång stund. Däremot kommer jag minnas tillbaka hur det var när vi bodde här. Det har varit mitt hem och min borg här. Här har vi levt livet, umgåtts med vänner, spelat, skrattat, dukat långbord ute på gräsmattan, myst ute på baltanen. Tränat, gråtit, väntat på Liten, beundrat densamme när han kom till världen. Känt oss trygga. Nu tar ett nytt kapitel vid här i livet och jag bara hoppas, hoppas att det kommer bli minst lika bra som det här kapitlet.

Nu kommer ett bildregn från lyan. Den finaste lyan. 

Baltanen som M lagt trall på. Och så lilla miniträdgården där vi småodlat lite grönt och bombat med blommor. Hängt tvätt, haft gardenparty. Och den sommaren jag väntade Liten, då åt, jobbade, tränade och sooooov jag. Sov, det gjorde jag helt i halvvärmen ute på baltanen.

Köket..

Där har det ätits, bakats och lagats i massor. Och dukats för kalas!

Och lilla badrummet där vi fixat mer förvaring, köpt till tvättmaskin och byggt till skötbord och gjort så fint vi bara kunnat..

Och sovrummet..

Där vi bäddade för en Liten. Som nu är en Miniman på riktigt och liksom gör livet till det bästa någonsin, hela tiden!

Och vardagsrummet. Där vi spelat, dukat långbord och haft fredagsmys och sånt.

Och till sist hallen. Den man kommer in i när man öppnar dörren till den där lyan som vi tackar för den här tiden och aldrig kommer att glömma. För så himla bra vi har haft det här!






Lillafrun