Det är torsdag mitt i november och världen är frostig och vacker.

–Senaste dagarna har jag bara känt mig slut. Och som att jag kämpar på, för varje dag… bara för att allt ska gå ihop.

Var det det här vi kämpade för hela förra året? Att ha en Drömgård, men aldrig hinna ses? Veckorna är nog svischande nu, och då finns ändå planer att ta in ännu ett jobbuppdragande till…  Igår hade jag inte träffat M på flera dagar och kände mig, som ensamroddande i mörka november, väldigt trött.

I tisdags var Mormor&Morfar snäll och hämtade S från Förskolan. Jag slutar så sent och vill inte att han ska behöva ha en så lång dag som sin mamma. Jag ramlade innanför dörren hos mina föräldrar och blev sådär omhändertagen som jag alltid blir där; fick äta mammalagad mat, njuta av att vara flera vuxna i samma hus, vilket gjorde att jag till exempel kunde ta mig en skön dusch i lugn och ro efter det där cykelpasset jag svettades mig igenom i pappas hardcoregym. Vi sov som en prins och prinsessa, jag och Liten i mitt gamla flickrum, den natten. Men jag vaknade också, då och då och tankarna bara snurrade.

Förra hösten var tuff men vi hade en mållinje att blicka framåt på, det var bara under en begränsad period som vi höll på med det där påhittet. Dom där tuffa höstmånaderna… Jag och Sisse läste tillsammans med målet att ta Examen, M hjälpte till på alla sätt han kunde, samtidigt som han hade ett galet tempo på sitt uppdragande, med målet att tjäna pengar för att kunna köpa en hel gård till sin lilla familj. Jag var klar redan till efter jul och kunde vara ledig med S på våren, pusta ut. Det var en småbesvärlig vår, för huvudet. Mycket förväntningar och ovisshet, men ändå en lyckans vår. Vi jobbade ju för Drömgården och kände att det nog kanske, kanske kunde gå vägen.

Vi kom i mål.

Jag fick min Examen och Drömgården blev vår. Hallelujah! Ett utav livets galnaste lyckorus! 

Men såklart, hårt arbete kostar på. Och Sommaren? Den gick i ett vansinnigt tempo. Underbart. Men också slitigt. För än om vi var lediga, så jobbade vi och grejade dygnet runt. Vi kunde knappt sova om nätterna i början, så ivriga på att vi nu äntligen fick sätta igång och börja forma gården till våran.

Och nu är det höst med massor av nytt-för-livet-nytt; nytt jobb för mig, nya rutiner, M har återigen otroligt mycket (såklart väldigt bra) med jobb. Jag är mycket själv hemma; jobbar, lämnar och hämtar på Förskolan, ror vardagslivet i hemmet med tvätt och städ och ser till att lillvännen får mat i magen och somnar gott om natten och ja ni vet, allt det där. Jag älskar ju att jobba och jag älskar ju att vara Mamma med allt vad det innebär och jag älskar ju att städa, leva livet här på gården och jag älskar också att längta efter min M…

… men ibland måste man bara få bli tvärtrött. Och slut. Stänga av superkrafterna, och faktiskt få tycka att saker kan kännas jobbiga hur underbart mycket är, och hur bra vi än har det.

Och det gjorde jag igår. Eller egentligen senaste dagarna.

Så man kan säga att jag varit lite som ett korthus senaste dygnen. Ett sånt som faller bara det blåser lite grann. Ett vingligt korthus med inget stopp på tårarna. Igår hade jag ledig dag och den tillbringade jag med min Storasyster Storan, hela dagen. M kom hem efter flera dagar borta och umgicks med sin son, dom hade världens bästa dag tillsammans. Och jag var med Storan som sällskap till staden en dryg timme bort. Vi pratade konstant hela dagen, 12 timmar. Jag grät, hon lyssnade, vi resonerade, jag lyssnade. Vi kramades, åt, köpte dyra och goda smoothies, skrattade. Och skrattade lite till. Och köpte doftljus att tända i det där hemmet jag ju älskar så att det värker i kroppen. Vårat hem. Våran Gård.

Innan jag var hemma igen, där på sena kvällen igår. Så kändes det annorlunda än senaste dagarna. Älskade, älskade M hade snabbt tänkt om. Han är världens finaste, det är han. Och den tid framöver som skulle fyllas med ännu mera Uppdrag än han redan har, nya uppdrag utöver, den tiden har han pausat och skjutit på framtiden när det passar sig bättre. Ett beslut han tog utan att jag visste om det. Men ett beslut som gjorde mig överlycklig och gör att livet känns lite luftigare.

Det är ju det här som är livet och som ska pågå länge, länge. Vi är båda så måna om att vi ska hinna leva också. Hinna leva det där livet, som vi älskar över allt annat. Vardagen är såklart tuffare än exempelvis lediga sommarlovsdagar, men det måste finnas en bra balans.

Vi drog i handbromsen igår och började tänka lite klokare. Och inget kunde kännas bättre just nu, det känner både han och jag.

Så, nu vet ni.

Jag är fortfarande lite fransig i kanten, gråtig och småslut. Men just nu också världens tacksammaste och lyckligaste. För; kära nån, vilken fin familj jag har. Både den stora och den lilla. Och vilka underbara vänner, som skickade hjärteord till mig så fort dom anade att allt inte var bra med hon som ju för det mesta alltid är glad, tuffar på och tycker saker går finfint. Och så ni, mina fina här-ute-på-nätet-vänner som också är helt fantastiska. Här på bloggen skrev jag inget igår. Men jag skrev en hint på instagram att allt inte var så bra, och direkt överöstes jag med värme.

Man måste ha dalarna för att nå topparna, visst?

Det är fasligt fint att ha fallskärmar här i livet, när det känns som att man faller och inte mäktar med på egen hand. Tack alla ni.  <3

Lillafrun