År 2015

Januari.

Vi började året med att tacka vårt Sommarhemma för Jullovet som varit. Och i våra tankar, fanns redan en plan att ta oss tillbaka till den där gården. Helst för att stanna. Vi drog till Norrnorr för dom allra sista månaderna.

Någon Liten vart febrig, för första gången i livet. Mamman och Pappan hönsade och var överlyckliga att det bara var en febertopp.

Så hade morsan opponering av den där evighetslånga uppsatsen som jag och bästa kompanjonen C jobbat så hårt med. Jag var skitnervös, glömde amma ungen till hälften och hade, till hälften, sprängande mjölkkantiner hela dagen. Kaos. Obeskrivligt skönt var det att komma hem efter en tvärlyckad dag, som genomförts i galen amningsdimma.Vi hade vinter och levde NorrNorrlandsliv. Mannen var tvärsnygg pappa, precis som alltid, och gjorde, precis som alltid, allt för sin älsklingsunge. Vi åkte skidor på Grisan. (åh, grisan!!!)Var ute på familjeutflykt med varm choklad och ostmackor. Och lilla Minimannen började mer och mer visa att han minsann tänkte börja gå, redan nu. 

Så avslutades Januarimånaden med att vi fick så ofaaaaantligt mycket snö. 

Februari. 

Vi var hemmahemma en sväng. Åkte spark, tränade. Jag och mannen var på första egna daten sedan vi blev päron. Så åt vi minisemlor och laddade batterierna och sånt. Sen åkte vi norrut igen, ännu mer pirriga i magarna för det där gårdsköpet som börjat sätta fart på riktigt!

Någon gick mer och mer.

Det firades en hjärtedag.

Den här månaden hade jag gruvat mig för, i massor. Jag hade fem veckor av låtsasjobbande framför mig. Veckor av Musikfröknande som på ett sätt kändes jätteroligt. Men Bortatid från Liten likamed ren och skär vara-ifrån-min-Liten-ångest. Men veckorna gick och vi klarade ju det också, men dom bästa dagarna var dom här;

när låtsasjobbande blev inställt ett par dagar och jag fick vara hemma med min lillvän. Snusa sovande bäbis och ta igen tid ifrån.

Mars. 

Livets bästa månad. Litens månad. En herrans massa kalsfixande pågick. Jag gick i mål med det där fem-veckors-låtsasjobbandet.
Vi var på utflykter också. Både med vännerna och bara vi. Och den 8e blev en liten Minimänniska väckt i ottan på sin Ettårsdag, med frukost på sängen (gröt och mackabitar). Han gäspade stort och undrade vad i helskotta hans päron höll på med. Sen följde dagen med massa paket och Farmor&Farfar och massa vänner på besök.Ballonger i taket, egen tårta och en dag i toppklass enligt hela Lilla familjen!

Resten av månaden innehöll finbesök av Torehunden, Mormor&Morfar och absolut-slutförande av utbildningen gjordes. Jag ringde pappa och grät och sa Jag är färdig, jag klarade det! när det sista var gjort. Obeskrivlig känsla med tanke på att jag sista ett och halvt åren inte valt den smidigaste vägen. Men absolut den bästa, bästa! Plugga dubbelt som gravid, kunna vara ledig (ej ta studieuppehåll) under Litens första halvår och sedan göra klart det sista med världens bästa pluggvän; Sixten. Vi klarade det!

April. 

Vi firade påsk, hemmahemma. Liten var urtjusig som påskkärring!

Så var vi urklantiga. Och låste ut oss. Men problemet löstes, som ni ser.

Och det här;
Lyan- och Norrnorrkapitlet började avslutas. I slutet av månaden hamnade vi på Drömgården med en massa grejer. Vi ”magasinerade”…… ja, eller halvt flyttade in som det egentligen var. Men vi hade ännu inte allting klart med papper och sånt så vi ropade inte hej. Det gjorde däremot Liten, han sprang i sin nya vårstass och var överlycklig över att få springa fritt!

Så började vårens största utmaning. Pappan åkte på hockey-VM, i Tjeckien, och jobbade coolt uppdrag. Vi längtade efter varandra men gjorde samtidigt det bästa av situationen. M gjorde sitt bästa där borta och jag och Liten hade fina, fina dagar hos Mormor&Morfar.

Vi var ute vid havet.Njöt i vitsippsbacken.

Så var vi på loppis och Liten skulle bestämt dra sin egen vagn.

Maj. 

Det blev mer och mer vår. Och antalet dagar ifrån den där älskade mannen och pappan, minskade.

Den 15e maj var en lyckans dag. Spänning i luften. På kvällen åkte vi till flygplatsen. Där landade en så himla, himla efterlängtad människa.

Sen kramades vi mest. Och njöt av att vara tillsammans igen. Vi hade en vecka av ledighet. Då smygflyttade vi till Gården. Saker och ting höll på att falla på plats. Jag blåste såpbubblor och var så vansinnigt pirrig i magen.

I bubblorna speglades gården. Drömgården. Men det sa jag inte högt…

Så avslutade vi maj med Konfiramationsfirande, återvända till Norrnorr en sista gång, ha Svensexa och Möhippa för älskade, älskade vännerna. Och packa ihop lyan ännu lite mer.  

Juni.

Vi tog farväl av vårt älskade Grisanberg. Sprang och tackade för allt. Så hängde vi i nästan-helt-tomma-lyan tillsammans med vännerna. Vi skrattade och grät om vart annat. Den där första veckan i juni var en känslostorm. En sorglig men väldigt lycklig vecka. Plötsligt var Examensbeviset i min hand. Och det firades tillsammans med familjen och vännerna. Bästa avslutet på Norrnorrtiden.

Och vips var vi en drös mil söderut. På den där gården vi längtat efter. Hade sagt hejdå till Lyan, vännerna, Norrnorr. Och plötsligt, var Drömgården vår.

En dröm som blev sann.

Och vi började direkt att hugga in på saker som finns/fanns på att-göra-listan. Förutom att flytta in oss med hela vårt bohag och plocka så mycket liljekonvaljer vi orkade. Så grävdes infart, jag målade en herrans massa möbler. Mannen och Svärfar började snickra Veranda. Vi var igång, liksom!
Firade Midsommarafton enligt tradition gjorde vi också. Liten ääälskade kransen jag gjort till honom…..

 Så var det sådär junivackert som bara juni kan vara. Ljuset, dofterna, dom evihetslånga dagarna och magiska nätterna. Syrenen blommade och jag och M avslutade månaden med att springa uppför skulebacken/skuleberget. 

2015. Fortsättning kommer….

Lillafrun