05012016-IMG_7908

…Det känns otroligt välsignat, roligt, spännande och bara så himla, himla fint och mysigt. Den där fredagsmorgonen i höstas, när jag satt i mannens famn på lilltoagolvet, hjärtat bultade extrahårt på oss båda och det där digitala gravtestet tänkte och tänkte. Plötsligt stod det GRAVID och kära nån vilken lycka. Den fredagen kommer jag alltid minnas. Sån ynnest att få vara med om detta, igen!

Och Jag mår så oförskämt bra. Just nu, i alla fall. Glad för varje dag som är så.

Till en början var jag, här hemma, jädrigt lättirriterad. Låt oss säga, lätt flyförbannad… sådär så att M skrattade rakt ut åt mig och jag med, åt mig själv, till slut. Inte arg hela tiden, såklart. Men liksom, inte sååå långsam på att explodera. Då har ni kanske förstått vid det här laget att jag aldrig är någon med långt mellan känslorna…. Och nu var det alltså ännu lite mer kryddat!

Och till skillnad mot Preggotet nummer 1, då jag bara sommarjobbade på det där lilla cafét nere vid ån, åt, tränade och sooooov… så har jag denna gång inte kunnat vara lika trött. Det har liksom inte gått, då jag ju nu haft en Miniman att ta hand om också. Fastän jag kanske varit trött, så har jag inte bara kunnat gå och lägga mig när jag kommer hem från jobbet eller så. Det var ett par månader i höstas som var riktigt tuffa, då var M borta jättemycket, jag roddade allt här hemma och på det var jag då Nypreggo.. och alla vet att man ju inte är världspigg då. Men det gick ju det också, jag var lite fransig i kanten där ett tag som ni ju vet. Men jag ville liksom inte säga allt rakt ut då, som ni säkert förstår.

Småilla har jag mått också. I en liten drös veckor. Från morgon till kväll. Det har varit en gåta varje dag, att komma på något jag kunnat tänka mig att äta. Ja, om jag nu inte skulle ordnat mig en kost som endast innefattade surdegsknäcke med skivbar leverpastej samt iiiskall apelsinjuice. Åhåå så gott!! Men nä, såhär mycket småkyvensilla som jag mått denna gång, det kommer jag inte ihåg att jag gjorde med S, bara yttepytte med han, och då bara när jag jobbade i köket på sommarjobbet och stod i mat-os. Så man kan väl säga att trötthet och illamånende har bytt plats denna gång. Mer illamående, mindre trött Preggotet nummer 2. Fast ändå förbenat trött, när jag väl fått, som om kvällarna när Sisse lagt sig…. då har någon annan också somnat, ofta före honom, där i Storsängen.

Men nu är den där första tröttiden över och jag känner mig sådär pepp och pigg ( piggare i alla fall!), precis som med Liten i magen. Jag bara hoppas att det får hålla i sig så, ett bra tag. Något jag är rädd för är den där Foglossningen från Avgrunden, som jag ju hade under ett par månader med Liten. Det var det enda som var något jobbigt med den preggoteten, jag mådde bara så himla bra hela tiden. Nu försöker jag tänka smart och till exempel nu inte hoppa utfallshopp under träningspassen, har redan en kudde mellan knäna när jag sover (himmmelskt) och tänker liksom att jag kanske kan försöka mota den där avgrundsvärken på så vis, med små knep. Om det nu gör någon skillnad, det vet jag inte.

Nu mår jag ju bra på alla sätt och är tacksam för det, kommer det något oroligt och knackar på dörren, då tar jag hand om det då!

05012016-IMG_7905

Putar jag som bara den så har jag ju nu en mage också. Men jag tror att, som med Liten i magen, min mage hålls tillbaka av mina (inteinteinte för att skryta!!!) magmuskler. Så jag vet att en vacker dag, så ger dom med sig och vips har jag en mage. Längtar!

Så nu kör vi, liksom! Liten ska bli Storebror och jag och mannen; Mamma och Pappa till ännu en stjärna. Igår pussade Liten på min mage och sa Sena! (tjena!) och mitt hjärta svämmade över.

En Mini i magen, alltså.

-Svindlande!

Lillafrun