• 

• 

• 

• 

• 

• 

Ett år har gått, på pricken idag, sedan vi gick och vankade av och ann för att det skulle bli ”tisdag kring klockan 19-20”. Så nervöst det var. Vi skulle ju bli hästpäron för första gången i livet!

Två månader innan denna dag, hade vi ingen aning om att vi skulle stå med ett par hästar två månader senare. Men ni vet hur vi är vid det här laget, vi åker med. Livet!

• 

”Hoppsan, två blev tre…”

…

Lilla hästflocken och vi är nu ett sammansvetsat gäng. Men både mannen och jag konstaterar att ”det tog ett helt år för oss alla att landa”. Och många är ni som säger att ni inspireras av vårt hästliv vilket är väldigt roligt att höra. Jag får frågor som ”hur förebredde ni er?”, ”har ni hållit på med hästar tidigare?”, ”hur många gånger i veckan rider ni?”…

…

Vi byggde lösdrift, permanent vinterhage, röjde, förvandlade maskingarage till ligghall, drog vatten och ordnade belysning till samma ställe, byggde foderbord, raggade hö, bunkrade med saltstenar och mineraler, läste igång hästhjärnan, och bäddade för att ge två hästar ett gott liv. Ett hästliv där alla lagar inom området uppfylls, där hästarnas basala behov uppfylls väl och där hästarna kan låtas vara just hästar.

Så blev det den där tisdagkvällen, för prick ett år sedan. Hästmamma J var här hos oss som stöd vid ankomsten. Det blåste snö på tvären. När lastbilen rullade in på gården tickade pulsen högt, så högt. Inte lägre blev den, där vi hörde Den Stora Hästen stå och stampa stressat i transporten. ”Vad har vi gett oss in på”, tänkte jag för mig själv i samma sekund som jag svalde rädslan, gaskade upp mig och mötte Det Blå Berget som såg så vilsen, orolig och bedrövad ut där han stod fast. Ut ur transporten det bar. Nu hade jag en häst i min hand. Och han var min. Min livets första häst. Barndomsdrömmen.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vi båda hade hästliv i bagaget sedan innan, givetvis. Annars skulle inte ens vi tokar, rekommendera detta nog så tokiga. Men SOM vi har lärt oss MASSOR senaste året.

Nu, ett år senare. Så lyckliga. Över att vi VÅGADE.

Som med så mycket annat som vi önskar göra, så handlar det ju så mycket om just det. ”Att våga hoppa”. Inte lyssna på dom som står i kring och säger ”neeej, men deeet kan ni väl inte!”, eller den halvan som känner sig rädd och osäker…. Att våga följa hjärtat, i stort och smått, är bland det häftigaste vi kan tänka oss!

Att det dessutom blev så mycket mer än ”bara min häst”, att M helhjärtat hoppat in i rollen som den bäste Hästmannen, är så vansinnigt roligt och härligt. Det här är ännu ett gemensamt intresse nu. Vi har totalt nördat in oss på naturlig hästhållning tillsammans, att bara bara använda oss av positiv förstärkning. Relationsbaserad hästträning, där hästen får vara ”som den är”, att djuret är delaktigt i vår träning och på riktigt tycker om (inte känner sig tvingad!) att umgås med oss människor.

Att få ge detta djurliv till barnen och deras barndom, är rysligt härligt. Nej, jag säger INTE att det alltid är okrångligt att bolla hästliv med tre småälsklingar. Men det äär så värt det, tusen gånger om!

… att varje morgon gå ut på gården och möta hästpojkarna. Se så att dom mår gott, vattna och fodra tillsammans med barnen… klappa en mjuk mule som säger hej…

Vi utgår mycket från att tänka på att hästen ska få vara häst….

Dom lever i en stor härlig lösdrift. Med stora kuperade hagar, ligghall, vatten (ljummet mha thermobar under vintertiden), begränsad fri tillgång på grovfoder (vårt gröna hönät som ni ser, gör att hästarna får sitt uppfyllda behov av tuggande genom dygnet, men får inte i sig FÖR mycket mat). Förstås ska hästarna få sin rörelse, det mår dom gott av precis som vi. Men, här finns inget måste-antal ridpass på en vecka, det svänger. För vi gör så mycket annat än bara det. En långpromenad, springtur, bus på åkern.. sånt hör också till när vi latjar. Sen busar hästarna i sina stora hagar, precis när dom känner för det. Hästpojkarna lever så naturligt det går, aldrig med några stillastående boxtimmar under dygnet. Detta Hästliv passar oss ypperligt, både hästar och människor.

Älskar, älskar, älskar att vi får göra precis som vi vill och hästarna är pigga och glada och gnäggar glatt när vi kommer ut på gården. Så cool grej att få vara med om!

…

Ja oj, så mycket vi lärt oss under detta år. Man kan ju liksom inte äga häst för första gången, innan man äger häst, för första gången….. Det finns ingen att lämna över det yttersta ansvaret eller kruxiga beslut till. Det finns ingen som kommer och hjälper oss när det kniper. Hästarna är våra. Och som vi älskar dom och gör vårt yttersta för att dom ska ha det bra.

En magiskt resa.. som vi bara har börjat. ❤️ 

Fråga något mer om jag missat något!

Emmeli