Det är decemberkväll och hemmet doftar såpa.. barnen är nyduschade och sover gott i renbäddade storsängen. Bara torktumlaren som låter. Tända ljusen lyser i sin tystnad. Det är torsdagsfeeling på ett för mig flärdfullt sätt. Att skurvattnet var alldeles grått.. det tyder bara på liv. Visst?

Så tänker jag ett varv till..

Tänk, om 20-åriga, superpedantiska, Emmeli hade sett hur Emmeli tio år senare lever. Då hade hon fått spunk. Samtidigt som hon beundrat och avundats. Då, på den tiden, snackar vi pedant och absolut tvångsmässiga städfasoner. Alllllllt skulle vara på sin plats och skräp var (nästan) det värsta jag visste. Som att jorden gick under för lite stök?

Så blev jag mamma. Och jag bestämde mig tidigt. För att mina egna pedanterier fick maka på sig nu. Här ska levas! Jag vill se lyckan när ungarna springer in och ut med barfotafötter om sommaren. Jag vill att småttingar ska få leka och skapa, baka och greja. BUSA! Jag fantiserade om hur barnen med småvänner ska få njuta fika kring köksbordet, gång efter annan.

Och jag har övat. För det är ju så man gör eller hur? När man vill lära sig något nytt? Båda vad gäller fysiska och psykiska färdigheter..!

Jo, nog gillar jag forfarande ordning och reda och jag älskar känslan just precis nu, när det är nystädat för några minuter. Det är inte jobbigare att ha ordning än o-ordning i ett skåp till exempel, tvärtom. Men nu pratar vi inte insidor skåp, som lätt får stå orörda. Nu pratar jag hemmet.

Här hos oss; ett lekrum som är ett stök-, tvätt-, och leksaksrum. Stora Salen, som barnen både leker, spelar instrument, kurra gömma-busar och myser i finsoffan med både frulle och fikor titt som tätt. Det är stora sovrummet där precis alla sover och trasslar runt bland täcken och miljoner kuddar. Det är trånga hallen med noll förvaring… där ”Någon” gladeligen går in med sin stalloverall som är skitig och dan… ja gärna går samma människa direkt in över köksgolvet för att hämta morötter i kylskåpet till sina ”hästpojkar”, givetvis har hon då inte tagit av sig leriga stallkängorna utan tjavar fram som någon annan Pippi Långstrump-dubbelgångare. Och rymliga bondköket med pyssel, pusslande och bakande och lagande dagarna i ända. Förstås också hela övervåningen. som i ett liiitet tag till är ett spån-hak och som gladeligen delar med sig av härligheten även hit ner.. ja inte bara genom barnaspring våningarna emellan, eller från oss päron som jobbat där. Det pyser även ner inne i lill-toan och från halvfärdiga taket i hallen…

Ja, ni förstår. Här finns inga perfekta rum. För rummen innehåller livet. Och livet är inte perfekt…. eller jag menar, det är det visst, fast alldeles operfekt perfekt….

Jag har aldrig känt mig lyckligare? …. För jag lever så mycket jag bara kan. Varje dag. Som jag mår som bäst.

Återigen, klyschigt men sant; till mångt och mycket är vi författare till våra livskapitel. I stort och smått, kan vi göra val. Val, som gör att livet blir så härligt och njutbart som möjligt. Ge mig en anledning att INTE försöka göra var våra liv så goda som möjligt? Nä, tänkte väl det.
Här, ett larvigt exempel om städning… givetvis är det egentligen så mycket mer än så. En pärla i ett långt pärlband som är jag och mina värderingar. Värderingar och leverne som nu är så självklart. Som gjort att jag gett vika åt såna där ”måsten” som bara funnits till ingen nytta och istället har jag givit min energi till sånt som gör att jag känner livet i mig… utåt sett är det nog inte mycket annorlunda. Vi trampar förstås inte i hästskit eller vadar bland smulor nu… men bara känslan och inställningen… är så annorlunda. Jag lämnar alla dagar i veckan disken på diskbänken, för att istället ge mig ut med barnen för lek eller springtur med vagnen. Disken står ju så snällt och väntar till sedan! Något som ALDRIG skulle ha hänt förut.

Idag hade jag sju ungar här hemma som lekte och sprang, fikade och pusslade, busade, sprang mellan våningarna och hela alltet gjorde mig alldeles rörd. Min önskemålbild som mor. Lyckan och livsnjutet, hos både små och stora.

… nu ska jag insupa den här stunden. Kvällslugnet. Känslan av att alla barnen mår gott och sover tryggt. Och vet ni, såpadoften är godare än någonsin …

Emmeli