”Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden…

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv”

Älskade L, som sjöng Gabriellas sång som ingen annan.

…

Det är den tredje adventshelgen, snön har fallit och barnen åker glatt kälke utför lobryggan.. alltsammans med hästpojkarna som försöker speja från hagen. Samtidigt, pågår några utav de allra sorgligaste dagarna i livet. Saknaden när en människa, som gjort avtryck hos så många, haft famnen öppen för så många, betytt så mycket för så många.. efter lång tids sjukdom och heroisk kamp, nu lämnat jordelivet…den, gör att orden stannar. Innanför bröstkorgen. Vi tänder ljus och tårarna bara trillar.
Hon menade så varje ord. När hon sjöng sången som jag ovan citerat texten från. Hon levde, all den tid hon hade. Och har nu hittat himmelen.

L har lärt mig så mycket i livet. Alltsammans spar jag i min hjärteask. Men låt mig dela med mig av en sak.

Varje ny dag. Ett mirakel. En gåva större än allt stort.

Ok?

Få ord från mig här denna vecka. Men nu förstår ni varför. Vi hörs snart igen. Ta hand om er!

Emmeli