Idag besvarar jag en läsarfråga!

”Du är bra på att se det stora i det lilla och det fina i vardagen.

Spara i hjärteasken. Hur gör du för att lyckas med det? (Beundrar verkligen din förmåga”

…..

Svar:

Spontant tänker jag bara; ”men jag/vi HAR det ju så himla bra, varje dag är en sån gåva”. Så kan jag ju inte svara, det är ju knappt ett svar, så jag funderar lite till… och kommer fram till att min syn på livet, mitt sätt att tänka.. förstås är ett ihopkok av arv, miljö, livserfarenheter som gjort mig till den jag är idag, inspiration från människor som betytt/betyder mycket för mig.. och så vidare.

Att se livet med tacksamma ögon, det tror jag är lite som att träna en muskel. Att kunna se det där lilla i vardagen, kräver sin träning, helt enkelt. Jag började tidigt i livet. Minns ända från barnsben hur mamma högt kunde uttrycka ”åå vad härligt att få gå och lägga sig i en renbäddad säng!”, eller hur pappa djupt, djupt andades in syrenkvisten när den just slagit ut i sin vackraste ljuslila blom och han tyckte den ”doftade sagolikt” eller, oavsett vilket väder det nu var, så var det ”ett såå vackert väder” och så ”otroligt skönt ute”. Alla scoutkvällar i byns lilla bönhus under uppväxten, har också byggt ett otroligt stort bo i mitt hjärta, min kära Scoutledare lärde mig så mycket om livet som jag tänker titt som tätt, att ”sådäär skulle Åke ha kunnat säga”.. och så känner jag; ”yes, lifegoal!”. Han lärde mig ordet tacksamhet. Att känna den känslan, för det mest basala. Som mat på bordet, varje dag. Alltsammans, med Pappa Jesus som alltid, tryggt beskyddar. För givetvis, spelar min tro in, den tryggheten skojar jag förstås inte bort.

Jag tänker också, att mitt sätt att se på livet och var dag, som sagt har att göra med vad jag upplevt i mitt liv. Vissa tider i mitt liv har varit väldigt kämpiga, förstår ni. Perioder av att leva nära psykisk ohälsa, har absolut format mig till den jag är idag. Otroligt jobbiga upplevelser, som har gjort mig både skör och stark, på samma gång. Skör, för att jag behövt uppleva hur någon jag hållit och håller obeskrivligt när och kär, må så dåligt, den maktlösheten är brutal och en liten barnakropp slet ont. Men jag blev också otroligt stark, och har nu som vuxen Emmeli vett! …att uppskatta och ta till vara på, mitt alldeles egna liv, där jag får lyxen att stå här med båda fötterna på jorden, levandes mitt liv, innehållandes sånt som får mitt hjärta att klappa varmt, tillsammans med dom jag älskar mest.

En helt vanlig dag. Där vi alla får må gott, vakna trygga, äta gott, andas frisk luft, dricka rent vatten, möta vänner och familj, komma hem till varmt hem, somna tryggt. Vad mer kan jag önska? Inget.

”Det är inte dom lyckliga som blir tacksamma, det är de tacksamma som blir lyckliga”, sa min Storasyster en gång. Och så är det. Det finns alltid, alltid, alltid något, var dag, att vara tacksam över. Prova grabba tag i det, håll hårt om det. Din tacksamhetsmuskel blir snabbt starkare och starkare och tacksamhetstankarna behöver inte alls tvingas fram, dom poppar av sig själv, precis som att börja träna löpning eller annat utövande… möjligt trevande i början, men; ”man blir bra på det man tränar på”, som jag tutar i mina kids.

När livet bjuds extra medvind, ni vet.. så susar allt på och tacksamhetskonditionen håller i. Och genom dagar där själen skaver av någon anledning och livet känns/är allmänt tufft. Då, ja kanske kanske mer än någonsin, har jag användning av , ja är det kanske livets viktigaste muskel? Tacksamhetsmuskeln. Att var dag, kunna finna glädje i det lilla, ger en sådan guldkant på livet. Helt sonika.

Idag är jag tacksam över ännu en dag i Hemmamammalivet. Ingen oro, bara härlig energi. Tacksam över den mysiga stunden där jag och Lill-Olof städade skafferiet tillsammans. Över solen som sken i ansiktet under promenaden. Att det fanns rester kvar från middagen igår, att trolla till en restfest ikväll…. och vet ni, listan är inte slut på långa vägar.

Fundera du med, vad är du tacksam över idag?

Emmeli