Det stockar sig i halsen. Gråten är så nära, hela, hela tiden. Bryter ut och sansar sig, om vartannat. ”Det är rätt beslut. Det är rätt beslut. Det är rätt beslut. Är det verkligen rätt beslut?”… ord, på repeat just nu.
Idag är en otroligt (känslomässigt) tuff dag. Idag har vi sagt hejdå till en älskad, fyrbent, familjemedlem. Ett ytterst o-egoistiskt beslut där vi tänker på djuret och inte oss, i första hand. Hade vi varit ego och satt våra känslor främst, hade han aldrig lämnat gården. Men vi önskar honom mer. Tanken när vi fick äran att börja kalla honom för vår, var förstås att vi aldrig någonsin skulle skiljas åt, förrän livet skulle ta den saken i egna händer, alltså. Så händer det, livet, och vi vill inte byta hur det har utvecklat sig, mot något, men dygnet har bara sina tjugofyra timmar… och..
…
-Livet. Det är ett endaste ”åka med” och en himla massa ”att välja är att välja bort”. Ibland behöver tuffa beslut tas, än fast det river inombords. Det här beslutet är på inga sätt spontant.. det har vänt och vridits på tanken i minst ett par år nu. Till salu på nån himla hästsite, det skulle han aldrig bli…”men dyker det upp ett hem som vi bara tycker verkar vara tusen procent underbart för honom, med mer tid för honom än vi kan ge, då kan vi fundera…”.
Det hände. Och idag sa vi hejdå.
Till vår älskade Ikran.
Hjärtana fyllda av Ikran-minnen. Vi är så tacksamma för åren vi haft tillsammans. Vad mycket vi lärt oss. ”Vilken resa det har varit”, än hur klyschigt det låter.
Men jag har svårt att förstå och förlika mig vid det, att han som tryggat och förgyllt hela gården, stått där utanför fönstret och tittat in som för att säga ”god morgon” varje morgon, nu inte längre strövar här…
Vackra häst-själen.. som kom till oss när jag behövde honom som mest.
Tacksam att alla barnen fått leva intill honom dag för dag alla dessa år..och att till och med lilla bäbisflickan hann träffa honom. Det känns mer än fint.
…
Vi köpte honom, tillsammans med lille ponny-farbrorn, uppe i norr, för prick sex år sedan. Efter att jag hästat otroligt mycket sedan 10 års ålder, hade hästandet nu varit på paus i några år och själen skrek efter häst.. såklart vi skulle ordna oss det, var vi båda så överens om.
Bertil var ett år och övriga barnen tre och fem år. Jag föll totalt för att den skäggige föll för en häst, det var liksom lite för drömmigt för att vara sant, så fantastiskt roligt att vi kunde dela det intresset. Köp det blev och till gården det anlände ett fantastiskt radarpar. En stor döle-pojke och en liten ponny till barnen. Vi hade då så väldigt mycket mer tid för en stor, 600-kilos-Ikran i vårt liv och framförallt den skäggige, som var den som föll för denna häst allra mest och tog sig ann honom som sin… jag har alltid tyckt att han är fasligt stor, tyckt om att gosa med honom i hagen och ta en ridtur med honom i skogen nu och då, bra så. Men att jobba på med honom har aldrig varit mitt intresse. Islandshästen införskaffades och det är ”min ras”, där är jag hemma. Charmigt till tusen har det varit när vi gett oss ut tillsammans, jag och M, på varsin häst. Vi alla har också älskat att titta på när M och Ikran jobbat tillsammans.. hur M kan, med enbart kroppspråk, trygghet och blick, få den där jättehästen att vilja göra det han ber om… en övertygelse de sinsemellan. Något som jag bara aaldrig känt att jag kan ge Ikran och faktiskt inte ens haft något intresse att jobba mig till. Om Ikran var i en islandshäst-storlek, då .. men nu är han en jättehäst.
Å puh.. Älskade jättehästen… (om jag gråter en skvätt nu? absolut).
Men livet, ni vet.. ett enda ”att välja är att välja bort”. Ridturerna tillsammans har bara blivit med glesare och glesare mellanrum. Bara en sån sak att vi nu har två älskade barn till och tre av fem barn spelar hockey och pappan dessutom är hockeytränare.. Otillräcklighetskänsla…än fast vi vet att vi gett hästarna de bästa förutsättningarna och låtit de leva såsom hästar önskar och mår allra bäst utav…. så naturligt det bara går. Hur vi än vänder och vrider på det, så har även vi bara tjugofyra timmar på dygnet. Vi har valt att bilda stoor familj, med många barn. Vi vill inte säga till barn tre, fyra, fem att ”nä du, tyvärr orkar vi inte med att du ska få spela hockey” (eller vad det nu kan vara), ”pappa ska jobba på med kallblodet istället”. Nä.. vi vill ge alla barnen samma förutsättningar att få greja på med det de vill. Vi vill orka finnas för alla barnen lika mycket. Och så har vi minst tusen andra saker vi vill göra här hemma också.
Att ha hästar är fantastiskt. Men en omstrukturering i flocken, är ett måste. Barnen älskar hästarna och att rida. Deras lilla ponny är dock inte mycket till ridhäst längre, mer är små korta skritt-turer. Islandshästen är inte heller någon barnhäst, ett endaste dugg. Och Ikran är alldeles för mycket häst för till exempel en sjuåring (dock inte om ni frågar den coole sjuåringen). Det vi ”behöver” för att få hästlivet att fungera gott nu i livet, är ”en lagomstor, lagomfartig familjehäst” som både päron och barn kan ha det gott med.
Så nu vet ni. Varför vi släpper taget om döle-pojken. Vi önskar honom mer ompyssling, mer skog. Det kommer han nu få hos den fantastiska familj vi funnit åt honom.
Livet med alla dess kapitel. Det här kapitlet har varit så otroligt vackert. Ett sånt vi kommer minnas lite extra. Nu börjar ett nytt.
Tack för allt, för evigt älskade Du. Ikran. Hovdeblån. Blå Berget….
Senaste kommentarer