Som så många andra lördagar under det senaste halvåret.

…Så är jag solo-kvist och gör allt jag kan för att inte ruttna i jag-har-så-tråkigt-att-jag-snart-börjar-klättra-på-väggarna-läget. 

Jag älskar faktiskt att vara ensam, jag är en ensamvarg. Har alltid varit och kommer nog alltid vara. Jag älskar likväl att umgås och vara många, många. Men, lagom av båda världarna och gärna självvalt vilket som.

Såklart skulle jag föredra att M inte jobbade så många lördagar. Men samtidigt så är vi båda, så överlyckliga över allt jobb. Så jag försöker fylla mina lördagar med en massa må-bra-grejer och inte hamna i det där åh-vad-jag-tycker-synd-om-mig-själv-läget. Må-bra-grejer, som att träna (det, ofta tidigt på morgonen innan han åkt, då har jag peppande sällis där, vilket uppskattas.), ta långa bad med gott badskum och kanske en läskig ansiktsmask, ringa någon familjemedlem (eller alla, då har hela dagen gått sedan;), baka något, gå ut på tur, fota och vila under filten. Och vill jag inte vara ensamvargen, då försöker jag sno ihop en dejt med en vän eller flera.

Idag var jag ut på tur. 115 grader kallt. Okej, 15 grader kallt. Det bet i kinderna när blåsten tog i. Men jag njöt. Jag hade inte ont någonstans och det var ljust ute.

Tänk när jag ska traska strandpromenaden, med barnvagn. Overkligt. 

Men jag längtar. Obeskrivligt mycket.

Jag gick och gick, fotade och frös om fingrarna (första gången på lääänge). Och innan jag var hemma, brann himlen och näsan hade platsat på en clown.

Att vara lördags-solo-kvist. Det är inte mitt förstahandsval. Men, dagen går att piffa till. På olika vis. Och det är ju tur det.

ADJÖKEN!

Kram/lillafrun