Idag vågade jag mig ut.

Första löprundan för i år och min premiärtur som morsa. Jag burkar annars springa året om, men jag valde att ta break strax efter preggotetens mitt. Det kändes klokt då. Och såhär i efterhand så var det sannerligen det, jag åkte ju på rejäl foglossning under några av preggomånaderna. Och bara tanken på att springa, kändes som ett skämt.

Men idag tog jag klivet ut i spåret, med löpning i tanken. Jag tog det luugnt, lugnt och kände att jag hade kunnat mata på, flåsmässigt, hur länge som helst. Konditionen är det inget större fel på alltså, den får sina törnar vid varje träningspass, i princip. Och jag var nooga, noga med att känna efter hur det kändes hela tiden. Jag var inställd på att kunna springa alltifrån några hundra meter, till hela min tänkta runda.

Jag klarade hela rundan!

Men så la jag ribban väldigt lågt också. (För att vara jag). Totalt 5 km- där sammanlagt drygt 1 km var uppvärmning och nedvarvning. OM jag njöt? Det kan du ge dig på! Jag längtar tills jag ska ge mig ut nästa gång. Att springa är min favoritträningsform. Eller nä jag kan inte säga så, jag gillar all träning vi gör. Men det är helt klart en utav favoriterna. Sådan frihetskänsla! Och så lättillgänglig träning, på något vis. Och så en massa natur som omringar en. Älskart! En tabataplanka och sedan var dagens träningspass avklarat. Tjopp, tjopp sa det. Efteråt kan du nog räkna ut vad jag gjorde, på direkten?

…Hängde över spjälsängen och försökte tala min Liten-abstinens till rätta. Han låg ju faktiskt där, alldeles mitt framför mig. Det är inte klokt vad jag kan längta efter honom. Jag gör det i detta nu faktiskt. Jag sitter ju här, i ett rum och skriver. Och han ligger ju där, i sovrummet och sover. Nä.. jag måste gå.

Första maj- välkommen!

Och premiärturen som morsa- yeah!

Kram/lillafrun