Hej i onsdagen!

Har precis slagit mig ner ute på baltanen, för en efter-lunch kaffe och lite dagbokande. Bäbisen sover och pappan har precis susat ut genom dörren.

Annars då?

Jovars. Vi har haft en lyxig förmiddag, med pappan hemma. Det är vardagslyx att kunna sitta och äta frukost tillsammans och hinna ut på en lååång långpromenad tillsammans, trots att dagen heter onsdag och bara är mitt i veckan.

Så på förmiddagen tog vi apostlahästarna och storalmanackan och pennan och travade iväg. Eftersom min älskade frissa, som jag klippt mig hos i cirkus 100 år, inte kan klippa mig längre, av jättetråkiga skäl, så har jag sagt att jag aldrig mer ska klippa mig och mitt barr har blivit barrigare än någonsin. Men det här skulle inte älsklingsfrissan gilla, så idag var vi helt enkelt ner på stan och försökte hitta en ny frissa. Och eftersom jag är en sån som gillar att se människorna jag pratar med, i ögonen (ööh? vad paradoxsalt, med tanke på att jag älskar att skriva här också… jaja, jag gillar båda), så gick vi in på salongen och bokade tid på sånt där gammalt, vanligt, hederligt vis.

Hej! Jag skulle vilja boka en klipptid. Jag kommer egentligen inte härifrån och har klippt mig hos en och samma frissa i 200 år och nu har jag inte klippt mig på 100 år av olika anledningar. Jag var först jättepreggo och nu är jag mamma 24/7 och hinner inte tänka så mycket på sånt men behöver typ en akuttid. Nu. Men jag vill absolut inte ha… 

Sådär höll jag på. Till slut drog jag åt mig andan och hörde hur asjobbig jag lät. Alltså, förlåt för att jag är så jobbig. Jag är inte en sån här jobbig typ, egentligen. Det är bara det att jag är så petnoga med håret….. ”trots att det ändå alltid åker upp i den där förbaskade toffsen…., ” hörde jag hur mannen suckade där bredvid.

Men i alla fall.

Jag har en klipptid inbokad i almanackan. Om en herrans massa veckor, men ändå. Det roliga i kråksången var att jag stod där, svettig efter snabb promenad, med lufsarmammabrallan (den HÄR) på och med världens ruffs på huvudet. Hon den gulliga i kassan, med ett himla tålamod och vänliga ögon. Hon kollade på mig och log och jag kunde riktigt läsa hennes tankar; lilla gumman, vad än vi gör, blir det bättre än det är nu! 

Ja, tänkte jag. Det blir det. Och det är ju så löjligt oviktiga saker det där, jag vet. Men om man får lov att vara lite ytlig en sekund, så är det där med hår så himla petigt, tycker jag. Missförstå mig rätt.

Efter det där lite skämmiga ärendet drog vi vidare. Genom stora gallerian där det dignade av höstnytt. Det bekom mig inte ens. Inte ett dugg shoppingsugen. Heja mig! Däremot hade Classe vad jag sökte; nytt minneskort till kameran.  16 Gb, stort och perrrfekt! Sedan vandrade vi hemåt, för lunch och sånt.

Och nu sitter jag här. Med kaffekoppen framför mig och min lilla hjälpreda, han som hjälpte morsan att ta ner tvätten och som gömde sig bakom pappsens nytvättade kallingar, sovande i vagnen här på gräset.

Det är onsdag. Och jag skäms lite över att jag var så himla surrig där på salongen. Jag kanske får baka stackars nya frissan en kaka, eller nåt? Man löser allt med kakor, visst? Nåväl. Värre hade det sannerligen kunnat vara. Nu ska jag försöka hinna läsa en tråkig artikel här, medan Liten slumrar.

Tjingeling!

Kram/lillafrun