Det är måndagmorgon.

Vi packar ihop oss, dukar fram frukost, somnar om en stund på sängen, kliver upp. Det är tidig morgon. Och måndag, helt enkelt. Bäbisen är på sitt vanliga, glada humör. Leker och mår som en prins. Sen säger det pang och sekund två kommer gallskriket från avgrunden. Ett ilande ner på vårdcentralen, sjuksyrra- och doktorsbesök och sedan, kunde vi pusta ut. Och äta frukost.

Vi kallar honom för Bulan nu.

Ont i pannan, men glad ändå. Lilla Minimannen, så du skrämde mamma och pappa. Men tack och lov gick lilla olyckan bra, men det där med rädsla, det har också fått en ny dimension sedan vi blev päron.

Då det känns som att man inte kan älska mer, då liksom spränger hjärtat gränserna och blir ännu större.

Att bli så rädd att det svartnar för ögonen. Det blev vi i morse. Men tack Gode Gud, för att allt gick så bra.

Håhåjaja, vilken start på veckan, alltså!

Kram/lillafrun