God morgon! 

Solen sken in genom köksfönstret igår morse, sådär så att hela köket badade i sol och steghyllan med sina pastellfärger, såg så vacker ut. Idag är det lite annorlunda, lite gråare där utanför. Kan man säga. Men det gör ingenting. Det där suddiga ruffset du ser, är en murgröna som kanske borde friseras lite.

Äsch, då.

Det där är världsliga saker. Sol eller raggsocksgrått, båda går ju finemang, egentligen. Men det finns något som är oerhört viktigt.  Något som vi alla, tillsammans, måste vara med och kämpa emot.

Stora trillande tårar nerför kinderna. Hade jag igår. Jag kände mig livrädd och tankar som tänk om det drabbar min man? min Liten? mig själv? , dök upp i huvudet.

Vad?

Cancern, menar jag såklart.

Vi skänker pengar till välgörenhet, varendaste månad. Det känns så otroligt bra. Och igår, blev vi även månadsgivare till cancerfonden. Vi har alldeles nyss varit studenter, båda två, men vi skänkte pengar redan då. Det handlar om prioriteringar.  Så är det faktiskt.

Ett snabbt sms där det står TILLSAMMANS, till numret 72988. Då gör du samma sak. Är med och kämpar mot denna vidriga sjukdom. Kom igen!

Annars?

Vi har morgon här, på det viset vi gillar bäst.

På vårt vis.

Det är så mysigt, det där, vilka rutiner och stunder man skapar sig tillsammans med sin bäbis. Nu har vi lekstund, för det passar precis nu. Eller nu går vi ut, så du får sova i vagnen och mamma röra på benen lite. Och vid lunch, lagom till att S vaknar från sin långlur, då kokar jag en potatis eller mackisar, och kompletterar till den rätt som han tänker äta till lunch. Han väljer på ett gäng olika rätter som vi lagat och frusit in i portionsbitar. Det är så smidigt att ha fryst och bara plocka fram och värma till dom färsta tillbehören.
Man gör saker, tänker inte riktigt på det. Hänger liksom bara med, i bäbisflowet. Det är så himla befriande. Att vara i sin egen lilla värld, liksom.

Nu ska vi ta tisdag. Först en promenad med vagnen. Sen ska här packas!

Kram/lillafrun