-Nä tusiken heller! 

Att fylla ett innebär också ett ont stick i varje gossigt lår.

Vi var på BVC igår, mätte och vägde och vaccinerade. 11735 gram tung och 79,5 centimeter lång Miniman. Den biten går ju alltid finfint. Liten sitter där på vågen och ser så van och nöjd ut. Men sen. Det var kort om personal så jag och mannen fick hjälpa till mer än vi annars skulle behövt. Med sprutorna, alltså. Så glad att M var med. Jag skakade som ett asplöv när vi höll fast det lilla livet som är starkare än man tror. Jag haaatar sprutor. Och jag haaatar när ungen skriker.

Allt gick bra. Tack och lov.

Så sedan dess är det inte så himla skönt att gå på benen. SÅ vi har bläddrat varv på varv, i en utav nya böckerna. Det är Halvan som är ute på olika äventyr. Så går det att trycka på en knapp på varje sida. Höra hur bland annat ambulansen, polisen och brandbilen låter. Brandbilen, en sån som farfar kör. Coolt tycker Liten.

Direkt efter dom där sticken, började vi fundera om det inte var något fuffens i sprutorna. Typ morfin eller nåt. Liten var på strååålande humör och kvittrade som en fågel, om möjligt ännu mer än vanligt. Så vi passade på och drog på stor-ica och storhandlade.

”Gosse, du var mig en pratglad en!”

”Ja, hej på dig också!”

”Men så gullig du var, får jag nypa dig i tårna?”

”Vilken fin sångröst du har!” 

… ett axplock från gårdagens under-handlingen-kommentarer.. 

Så det var ändå en bra dag. Trots stick och stick. Och idag har vi fortfarande lite ont i benen. Allihopa faktiskt. Två med träningsvärk och en liten tapper nåldyna.

På Litens tisha står det:

”Alla mäniskor är olika och det tycker jag är bra, för då kan någon som är lång hjälpa den som är kort. Och om en liten är ledsen kan den stora trösta honom” 

Sant, va?

Nu ska jag krama liten Miniman, äta frukost och sörpla mannens nybryggda kaffe innan jag tar mina apostlahästar ner på stan. Dagarna rullar på och det känns så bra, att snart, snart vara klar.

Lillafrun.