Plötsligt är det söndag.

Och i hjärtat en så helt fantastisk höstdag i början av oktober, den då vi hade valt att bjuda hit dom vi älskar så. Familjen. Både min och mannens. Alla som kunde komma, kom. Vi var 21 stycken som hade Höstfest här hemma på gården. En blandning mellan att fira mammans födelsedag (fast det försökte hon själv tona ner så gått det gick, det blev ju ändå sånt firande på själva dagen) och mycket glädje (och tackande till älskade som hjälpt oss på olika sätt och vis) över att vi ääntligen, äntligen, äntligen är i mål med den där nedra brädfodringen. En så lycklig kväll från början till slut. Jag ska kika bilder och posta inlägg inom kort, jag lovar.

Idag njuter vi av känslan som hänger kvar från igår, städar hemmet skinande, jag har tappat rösten alldeles men det bekommer mig inte ens, Juniflickan snorar och sover lite extra ute i vagnen. Vi söndagspromenerar till vansinnigt vacker plats, hänger med Svägerska och kids och småkusiner leker non-stop. Det är så härligt att se.  Mitt i bland försöker jag också att prova och bestämma mig för en ny glasögonbåge, vilket är prick hur svårt som helst, tycker jag. Just nu tänker jag behålla den jag har, som M lyckats limma, gaanska bra…. hugaligen, så velig människa jag är. 

Njutbart, är det att titta på och dofta rosenbuketten som min mor och far kom med igår. Helt och hållet ljuvlig, visst? Som en giftasbukett.

I övrigt är det typ världens bästa söndag. Ni förstår, ni vet ju att vi tycker om det där med Tillsammanstid. Vem gör inte det, liksom. Och nu har mannen bestämt att investera i livet ännu lite mer och varannan måndag kommer vi att ha Tillsammansmåndag, alla fyra. Hur fantastiskt? Jag och M är alldeles nippriga. Jag på mitt yviga, pladdriga sätt och han på sitt lugna, coola, man-ser-lyckan-i-hans-ögon-sätt. Så fint att veta att dagen imorn blir vad som är Livets Största Lyx.

Det är en lite bättre söndag, helt sonika.

Vi hörs snart igen!

Lillafrun