Hej där, Lilla welshponnyn Chippen! En cool, obrydd, lite avvaktande men efter tid och kärlek, väldigt gosig och trevlig 15-årig man. Han gör våra barn lyckliga, varje, varje dag. ”Mamma! Hästar är så härliga djur”, säger femåringen och är lyrisk över hela alltet. Att låta honom mocka skit är ungefär som att ge en godistokig en godispåse.

Och så den där mannen. Ikran, det norskfödda, otroligt kraftiga 11-åriga kallblodet, Döle-pojken (Sveriges motsvarighet till nordsvensk brukshäst) . En hästpojke som är trevlig, makalöst social och S Å VACKER. Gå till honom med vilket skoskav i själen du än har, borra in ansiktet i hans manke, pussa mulen..och han lindrar och gör dig lycklig. Jag lovar! Seen om du ber honom att gå ut på tur med bara dig, dåå kan strejk uppstå… vilket det gjorde för oss, smått brutalt i början, men som mer och mer landar i att jag och M är hans ledare och I litar mer och mer på oss. En häftig resa och utveckling att vara med på.

Ikran träffade vi i höstas på samma gård som Chippen. Det var han som gjorde att Den skäggige plötsligt hade ett klappande hästhjärta. ”Det här blir ju din häst!”, sa jag till M efter första mötet när M var stensäker på hästen, men inte jag. Jag tyckte hästen var vacker inifrån och ut, men kände spontant att … ”det är NI som matchar till hundra procent”…

Så landade dom två hästpojkarna här hos oss. Jag, med massor av islandshäst-, och ganska-mycket-brukshästerfarenhet i ryggsäcken men med en känsla av ringrostighet deluxe. M, med en hästuppväxt inom familjen i ryggan och sitt coola, coola lugn som alltid. Tillsammans började vi en Hästresa. Vår alldeles egna.

Redan första veckan var det så tydligt. Det här blir ett intresse vi delar, jag och M. Från början till slut. Helt fantastiskt.

Tanken slog oss att ”nååångång kanske vi kommer ha två stora hästar så vi kan rida ut tillsammans…?”. Men alltså, ett hästköp till på en gång kändes inte lägligt. Då, träder Världens Snällaste Svärmor in och vill ”sponsra” och vara med oss i denna Hästresa.. kunna ha chansen att rida, precis när hon vill. Förstår ni!? Snällt.. det är liksom en så pluttigt ord.

Letandet efter en tredje häst började. Omgående. Men tanken lades på is. Här hemma pågick så mycket lära-känna-tid i alla fall. Rosa moln som mötte åskoväder.. men som sedan landade i något vackert, ni vet(läs mer HÄR). Jag hade sett en annons jag snabbt bläddrade förbi.., tänkte att ”neej… inte ska jag ge mig på den där känsliga hästen som kräver en rutinerad ryttare….leta vidare”. Några veckor går och jag råkar se tillbaka på den där annonsen igen. Beslutar mig för att våga åka dit. Det blir söndag i slutet av januari och jag och Svärmor åker fem mil norrut.

Där mötte vi en Isprins. Som var precis som beskrivet; otroligt känslig. Ja, skygg… och rädd för allt och lite till. Ingen barnhäst, alls. Ingen nybörjarhäst, alls. Och jag? Jag var salig. När jag landade i sadeln, kände jag mig så hemma. ”Det är ju den häär rasen jag ridit sådär 25 h/veckan på, handskats med sedan 9-åring, jobbat med, Lett människor i långa led efter mig, bångstyrat i stor flock och mött otroligt många individer inom denna ras. Jag kände mig så hemma. Hästen var jag i hästformat. Kemin stämde till 100 %. Jag somnade med ett leende den kvällen.

En vecka senare åkte jag och M samma tur, igen. Jag ville att mannen skulle få träffa Isprinsen, innan beslut togs. ”Nämen.. jag tycker vi kör!”, sa han, coolingen, efteråt. Ytterligare en vecka senare, förra söndagen alltså, så hämtade vi hem honom….

Låt oss presentera Drömgårdens Isprins; Islandshästen Fjödur.

Namnet betyder Fjäder. Och speglar hans personlighet så väl, på flera sätt. Mycket häst i liten kropp. En 8-årig (islandshästar rids in tidigast som 5-åring och Fjödur klassas som ung, mao) så försiktig islandshäst. Ändå så pepp, positiv och glad. Och helt underbar. Jag. Är. Så. Kär i honom. Min ögonsten, som jag fantiserar om att få ha så mycket roligt tillsammans med. Men ooh som här finns att jobba med. Det ser jag som en utmaning. Men tänk, i vår, när marken är bar och skogen är fylld av kvittrande fåglar. Då rider vi ut på långtur tillsammans. Jag och Isprins. Och Ikran, med antingen M eller Världens Snällaste Svärmor i sällskap. Så drömmigt!! Lilla Chippen, han får sin kortare pluttponnylämpliga turer, förstås.

Vi var väldigt spända på att släppa ihop pojkarna. Hur skulle Hästpojkarna reagera?

Fjödur landade. Möttes av en lyckligt gnäggande Ikran och nyfiken lillponny. Som vi anat, har våra två första hästpojkar saknat att vara i en riktig flock, som är svårt att få till på ”bara två”. Lycka uppstod. Lite skrik och gnägg… och en herrans massa arga öron bakåt, från Chippen. Inom några minuter var rangordningen gjord. Ni ser ju själva. Fjödur är Flockens ledare. ”Mammuten I” pustar ut och tycker det är skönt att slippa den rollen, som han aldrig hade bett om ett endaste dugg.

Så, så gick det till när Drömgården blev med hästflock. Den sista pusselbiten som fattades, var Den Lilla Fjädern. Isprinsen. Nyp mig i armen.

Tripp Trapp Trull i Hästmagi.

…

Emmeli