Finns det något skönare än att, efter en lång dag med massa saker som krävt ett huvud på skaft, få lunka hemåt,fot om fot och samtidigt känna kylan bita på hela kroppen med vetskapen av att snart är det inte långt kvar förrän det bara är en liten bit kvar, tills man ser den. Lyan alltså. Och då är jag hemma.
Och den är varm och den luktar….jättemycket räkor. I köket står en man med pannan i ett par veck. Ett finurligt och ett förväntansfullt. Han håller visst på att koka räksoppa och till den ska han absolut ha egen buljong. Jag blir så varm i kroppen, bara av att se det som händer där i köket. Mannen jag älskar står och kämpar med pannor och räkskal och lök och morötter och kryddor i en enda röra. Jag blir liksom klen i knäna när jag tänker på att han är min och att det är för oss, han och mig, som han gör det där som gör att han får dom där vecken i pannan. Åh, han är ju så fin. Min. Man.
Jag försöker väcka mig själv ur det där som jag tror är en dröm. Nyper mig lite i armen. Och inser, till min vanliga förtjusning, att det inte var någon dröm. Det är ingen dröm. Det bara är såhär. Jag har fått den finaste mannen som finns och han är den jag vill leva hela,hela livet med.
Och vet du? Soppan smakar himmelst. Och lyan är varm. Och jag är hemma.
Senaste kommentarer