Så blev det en hel hop tysta dagar här och förstås undrar ni varför. Såklart.

Och i vanlig ordning vill jag aldrig ge sken av att livet bara är rosenskimrande. Men snälla någon, må denna helt vidriga smittotid vara över snart.. några VANLIGA DAGAR på raken önskas!! Så att den där sårskorpan efter allt som varit senaste året, kan få bli lite härdigare? Just nu hinner vi inte få skorpa på såret, innan såret rivs upp igen. Så känns det. Vi är så tärda av oro så det är inte klokt. Tröttheten liknar ingen trötthet tidigare. Denna är bortom allt. Men det kunde varit värre… förstås. Dom orden hjälper dock föga just nu.

Den här sommaren har bjudit mycket gott hittills, absolut. Men också på två sjukor. Låter inte mycket i första anblick. Men det är långdragna jäklar. Ett magvirus där ena lite större lillungen var sjuk i 8 dagar och vi kämpade dygnet runt för att inte tippa över på fel sida vätskenivån i lillkroppen.. två sjukhusbesök då. Bäbisen var sjuk då också, men fick en mild variant och klarade tack och lov den sjukan lättare än det äldre barnet som blev sjukt. Tack för amningen, säger jag bara.

Och nu då? Jo, vi hann bara hem från Gotland så började någon klaga på halsont, en annan hostade lite. Vi visste att vi under Gotlands-semestern hade dunderförkylningen i kring.. så när lilla bäbisen plötsligt vägrade smaka sina smakportioner och bara, bara ville amma.. så förstod vi att han också hade halsont. Febern smög sig på. Det gick en dag, två dagar, tre dagar. Fortfarande gott allmäntillstånd. Sen plötsligt feberfri dag fyra, men mycket, mycket förkyld.

Vi pustade ut. ”Ja, äntligen. En vanlig sjuka som varar i några dagar och som det inte blir något mer utav.. för nu är ju febern borta och lillvännen verkar piggare. Hurra!!”.

Men, så kommer febern tillbaka, dag fem. Högre denna gång. Vi var hela tiden i kontakt med sjukvården, för en feber som försvinner men kommer tillbaka, det ska man ju hålla koll på. ”Ett tjurigt virus bara”, sa doktorn. Dag sju, fortfarande feber. Lilla O är inte nöjd, inte alls. Dag åtta och fortfarande feber. Det ger sig liksom aldrig..

På kväll åtta, tar febern i med en tredje våg och istället för att sjunka som vi så hoppats, så blir nu lillvännen så otroligt matt. Vi får råd att dubbla dosen alvedon men ändå är febern, nu dag nio och dag tio, på över 40,5 grader… och crp stiger för varje dag.

Vi läggs in och det känns deppigt, men skönt. Oro för bakterieinfektion i lillkropp.

När det gäller ett så litet barn, som haft feber i så många dagar, så dras höga växlar förstås och lungröntgen visade också en liten, liten skugga på ena lungan. Bakterie eller bara elakt virus? Det var frågan.

Oro, oro, oro.. orden ”det kan gå fort för en infektion att sprida sig i en så liten kropp” ekar i mitt huvud..

”Tänk att vi inte ens kan få en normal förkylning. Måste febern hålla i sig i 10-11 dagar!?”. Ja, nu var det så. Bara att jobba på. Antibiotika var ett faktum. Stickandet går så dåligt och ingen lyckas sätta någon infart på O.. och när vi provar ge det där äckliga penicillinet via munnen, så kommer det åter upp, på en gång. Vi försökte på alla tänkbara vis. Bekymmersrynkorna stora. Vi blir förstås kvar på sjukhuset och hemma pysslas större barnen om av Morfars och Moster innan pappan vänder hemåt och jag åter är kvar på sjukhuset med lillvännen själv. Jag känner mig överkörd. Hopplösheten, skriken, sticken, lungröntgandet.. å puh.

Timmarna går sedan vi blev inlagda och vi har fått en dunderdos febernedsättande för O, något som man hemmavid inte vågar sig på att ge men som nu gjorde att lillvännen får krafter åter. Vilken lättnad! Som den starking han är, har han orkat amma sig igenom all feber och nu var aptiten än godare. Och älskling bara sov och sov sedan… ännu visste ingen vart det barkade…

Från dag tio till dag elva, sker ett mirakel och vi vaknar till helt feberfri lillunge, första gången på elva dagar. Avstannat infektionsvärde, fin andning och VILJA… suga på ett litet smörgåsrån och läsa bok, livet återvänder!!

Vi går alla bet på antibiotikan och vi blir därför kvar på sjukhuset för att se så inte infektionen ska svänga åt det sämre, ännu en gång… men timmarna går och O blir bara piggare och piggare. LYCKAN!

Och nu sedan några dagar är det en ny liten människa igen.

Lill-Olof är en tapper liten en och har som det verkar, krånglat sig förbi detta elaka på egen hand, utan antibiotika. Men varken jag eller M vågar andas ut riktigt.. ”vad kommer härnäst!?”. Men så kan vi inte gå och tänka heller.. men åh, vad vi längtar till en lite lugnare smittotid.. tro när den tänker behagas komma?.. jag har förstått att vi inte är ensamma om detta fenomen, ni som fött bebbar det senaste året och har små storasyskon till dom, kämpar på liknande sätt. Kämpar, är ni med!! Att födas mitt i /efter en pandemi visade sig inte vara någon lek. För oss märks det tydligt vilka barn som levt i ”normal smittohärd” och vilka två som inte gjort det..

.. framtill dess att allt lugnar sig, för det måste det någon gång göra, så blir vi proffs på att bara säga tack och hej till jobbigheter, gå vidare, njuta småstunder av gott.

Viral Lunginflammation blev lillvännens diagnos. Alltså ej bakteriell, vilken ju är ”elakaste sortens” som absolut måste behandlas med antibiotika. Ett virus läker ut av sig själv om kroppen orkar.. Tappra lillvännen vår, betar av ännu en utmaning alltså. Det låter så otäckt med lunginflammation tycker jag. Men ja i detta fall egentligen kort och gott, ”ett elakare sortens tjurigt virus”, som när man är 9 månader och dessutom hunnit med att ha RS, stökar till det lite extra.

Nu tar vi en stund i taget. Barnen sprudlar. Men päronen är två känslomässiga vrak. Men, allt ska ordna sig. Och vi är så otroligt tacksamma över nuet, att ännu ett gupp på livets väg fick gå så bra. Nåd, sådan nåd.

Hoppas att ni mår bra alla ni. Och hoppas vi hörs snart igen!

Emmeli