Det är tjugosjätte september och tisdagmorgonen bjuder på sol och trolsk dimma över åkern.

Graderna är få, gäsparna desto fler. Jag känner mig trött. Inifrån och ut idag. Och nog har jag det jag måste och behöver ta tag i där och då, men efter några timmar av rusch, så uppstår chans. Till vila. Och jag tar den.

Tar med mig kaffekoppen ut till trägungan. Dunsar ner i den nu smått overkligt varma septemberluften. I lilla skålen har jag sista biten kaka från helgen, den där zucchinikakan som är så nästan knepigt god. Med ett lass grädde och hallonsylt ovanpå. Nu pysslar jag om mig själv en stund. Lite, som kan göra så mycket.

Jag tänker på, hur tacksam jag är. Över att ha möjligheten till det där, mitt i vardagen.

Vilan, menar jag. Att kunna hålla det där som Lillkatten Svea på bilden ovan pysslar så imponerande med.

..Balans..

Förnöjsam, över att inte behöva tänka ”på lördag, då ska jag vila”. Eller ännu värre, ”nästa helg, då kanske jag hinner vila”. Som det skulle ha kunnat se ut, om livet var med rusande innehåll som bara krokade arm med varandra, det ena, efter det andra. Jag tänker ibland på, hur det vore om vi var i det där 40-timmarsekorrhjulet och snurrade. Det skulle inte passa oss. Det är så gott, att ha kunna tråcklat ut och tagit oss till det där vardagslivet som gör just det. Passar oss. Det finns alltså flera vägar att gå.

…

Vi har valt bort vissa saker. Till förmån för annat, som känslan av Vardags-Harmoni. Lyxen i att kunna ha styrsel på livet. Och njuta. Dag för dag.

Vi värderar det så högt…

Emmeli