Åh. Jag börjar känna igen mig själv igen.

Äntligen.

Sådär glad som jag brukar vara, det har jag inte varit/känt mig på ja du vet ju, typ en vecka. Jo visst har jag haft bra stunder under dagarna, men så har det börjat spöka tråktankar och jag känt mig ledsen och så. Jag har finulat och tänkt att vad i hela friden är det med mig? Det har varit mindre roliga dagar men ändå bra dagar. Det är ju lätt att säga såhär nu i efterhand,förstås. Jag har liksom stannat upp och tänkt, som man kanske inte hinner så ofta. Men, lika viktigt som det är att prata och ventilera saker med andra, lika viktigt om än lite viktigare, är det ju att prata med sig själv.

Och idag, har jag haft en helbra dag. Utan tråkiga tankar och olustig känsla i kroppen.

Äntligen.

Och när jag kom in genom dörren för en stund sedan, efter en dag i fulla farten, så hittar jag mannen i skurhinken. Så himla gullig han är. Ja, jämt. Jag har verkligen hittat en man som jag känner skulle kunna göra vad som helst för mig. Det är en galen känsla. Att vi är två som skulle göra precis,precis vad som helst för varandra. Vi lever i symbios. Andas samma luft och känner varandras hjärtslag. Ja, precis så. När han nu känt att jag inte varit helt på banan, så är han där vi min sida, ännu lite extra. Gör små saker som värmer så. Säger saker som gör mig lugn och trygg. Finns där.

Och just idag visade han sin kärlek genom att ha hela lyan tokstädad tills jag kom hem. Ja,förutom att skura golven. Det vet han att jag älskar att göra (Ja, jag är städknäpp. Jag vet.) så det sparade han till mig 😉 haha! Åh. Kärlek alltså.

Nu är lyan som ny. Och jag känner mig som ny. Några dagar dipp gör att det känns ännu lite bättre att känna sig på topp igen!

Och tacksam? -Ohja, det är jag!

KRAM/lillafrun