Stjärnan är släckt. Och jag tänker; Visst är det väl typiskt. 

När kroppen får en chans att lugna ner sig och sänka tempot, då måste den alltid slå bakut på något vis, innan den bara tackar och tar emot av lugnet. Nu vet både min kropp och knopp att det är så förbaskat lite kvar i skolan innan jag är framme vid mitt mål. Det blir glesare och glesare i almanackan för varje dag och det är helt galet skönt.

I morse vaknade jag kring 05-någonting. I ett migrän-hvete. Sådär så att halva ansiktet är avdomnat, varenda ljusstrimma är vidrig och jag försöker hålla i mitt eget huvud. Min filosofi, är att man kan lösa en hel massa saker, med mat. Så, jag blev serverad frukost på sängen utav mannen, i svarta mörkret och sen var det bara att lägga sig på kudden igen, dra täcket över huvudet och försöka somna om.

Nu är jag vaken igen, och migränen har gett sig, några snäpp i alla fall. Tacksam är jag. Och mat och sömn är fina grejer alltså!

Idag är det allra sista gången med mitt, och kompanjonen C´s, projektgäng. Det som jag har lagt min allra största tid på under hela terminen. Idag ska vi ha avslutning och jag vill för allt i världen inte missa det. Jag ska ta mig dit, om jag så ska krypa. Sådetså!

Håll tummarna!

Kram/lillafrun