Att koppla av.

Att koppla av.

Svårare än man kan tro.

Särskilt när man är en hellre-häcken-full-än-ingenting-att-göra-typ. En traskarrunda bredvid mannen, i (kors i taket) rätt så okej dagsljus. Och tid vid mitt älskade piano. Det är saker jag ägnar mig åt idag. Klockan är två och det är i princip mörkt ute. Snälla snö och snälla sol, kooooom hiiit!

M, min arbetande man, har åkt iväg på jobb. Och jag är kvar här hemma. Denna vecka är det tentavecka på skolan och för första gången under min utbildning, så har inte min klass någon tenta nu. Min nya termin drar inte igång än på ett tag. Rätt så lyxigt! Förresten så styr jag så mycket själv över plugget det här året, att jag knappt kan säga när min vårtermin börjar. Jag har ju liksom hälsat på den, rätt rejält redan under hösten. Nu är det en del skrivarbete, om höstens projekt ute bland dom rara crazy-kidsen, kvar. Lite pianoundervisning, så länge jag känner att jag orkar. Några föreläsningar och seminarier. Annars, inte så mycket mer innan Liten kommer. Och det är jag glad för, jag känner tydligt att min hjärna börjar fokusera på annat.

…som vilka kläder bäbisen ska ha när den åker från BB. Vilka kakor jag vill ha hunnit baka tills vi får bäbis-främmande . Om jag kommer ta den där himla epiduralen eller inte. Om jag ens kommer klara att föda, jag är livrädd och taggad, på samma gång. Man ska inte vara för taggad har jag hört….. ”Ystad-Haparanda”… snälla Gud, lååt mig slippa den grejen. Men måtte den lille må bra, det får göra hur ont det vill och ta hur lång tid det vill, bara Liten mår bra.

Ojdå. När jag inte hinner reagera på vad jag skriver. Då kan det bli såhär. Luddigt och virrigt.

Att skriva. Det, är också något som får mig att koppla av.

Kram/lillafrun