En olydig ko på grönbete.

Återigen, har denna veckodag levererat och visat sig från sin bästa sida.

Fin förmiddag. Efter morskan, en spontanlunch tillsammans med vänner. En eftermiddag hemma, med bullfika och en eftermiddagslur i M´s famn. Jag vaknade, i en stor dreggelpöl med frillan åt alla håll, lagom till middagen. Där vi mest satt och skrattade, för att det var en sån konstig middag för att vara hemma hos oss. En massa gott ifrån charken (kanske inget konstigt), men jag vette katten om den ena charkisen hängde ihop med den andra. Mätta blev vi i alla fall. Skyndade oss iväg ut, mot en körkonsert som var något utöver det vanliga. Den fick mig att le från ena örat till det andra. Och på vägen dit, så hade vi så bråttom att vi gick det snabbaste vi kunde… och vet du, jag sprang till och med, typ hundra meter. Heeelt överlycklig var jag,med en arg man bakom mig, som ropade Sluuta spring! Älskling. Nu slutar du springa! Emmeli, stanna!!. Jag gapskrattade och kände mig som en olydig ko på grönbete, där jag sprang. Men, till slut var jag ju tvungen att börja gå igen, mannen lät ju bestämd för tusan.

Men i alla fall. Förklaringen till att min foglossning blivit så, nästan kusligt, mycket bättre dom senaste dagarna, kan vara att bäbisen nu ligger helt fixerad. Och liksom stabiliserar upp mitt bäcken. Stackars Liten… det låter oskönt. Men för mig är det prima!

Och nu hänger jag och mannen i soffan. Vi har ramlat ihop i någon slags kärlekshög med varsin iskall juice i handen. Och förutom att vila ögonen på magen, som är bättre än alla tv-program i hela världen, så stirrar vi på det där bygget och funderar på om det behövs ett varv med vitfärg till. Eller om det kanske är klart och kan börja monteras i badrummet.

Ja du hör ju, vi har det bra.

Önskar er alla en fin helg!

Kram/lillafrun