Jag sa kanske. Och någon som stannar för evigt.

Jädrar i min lilla låda!

Nu klappar jag mig själv på axeln. Det är en himla tur att jag har hjälp av hushållsassistenten. Synd bara att den inte diskar sig själv. Ja, att inte allt annat diskar sig själv förresten… Det kaaanske, jag sa kanske, är lite övermäktigt när man är aspreggo, att sätta degar på livet hittan och dittan, utan att riktigt tänka på att det kan bli lite småjobbiggt (och hysteriskt varmt av ugnens alla timmar på höga grader) innan allt är färdigt. Dessutom, istället för att ta vilotillfället i akt, var jag sådär snuskigt übereffektiv och gjorde en metodikuppgift under jäsningen. Men jag älskar att göra en massa saker och feja och greja. Så är det bara.

Men nu är jag färdig. Diskbänken blänker och mannen kommer inte ens ana hur det har sett ut. Och jag känner mig såå nöjd!

Jag låter lite som min mormor brukade göra.

Hon är en ängel nu. Men när jag var liten så kom hon alltid till oss om kvällarna, lagom till middagstid, precis som nu. Och så satt hon där, på kortsidan av köksbordet, med benen som om hon var på väg vilken sekund som helst. Och skulle inget ha. Det slutade ändå ofta, efter att vi tjatat tillräckligt länge, med att hon satt där med en liten, liten tallrik och och en liten, liten gaffel och åt med oss. När hon satt där, kall om kinderna och med sitt gråsilvriga, vackert lockiga hår, så berättade hon om allt hon hade gjort under dagen. Det var massor. Det och det och det. Och nu ska jag kuta hem! avslutade hon och tog sin spark och svischade iväg.

Jag är glad att ha ärvt hennes lust och ork till att jobba med kroppen och feja och greja.

Min mormor. Kvar i mitt hjärta. För evigt. 

Kram/lillafrun