Älskling, 

Nu kryssar vi vidare. Den gröna pennan ligger där, i den stökiga bokhyllan i förrådet, och väntar på att få användas. För varje dag ifrån varandra. En dag närmare mål. 

I natt har jag varit glad över alla gånger jag har vaknat. Då har jag kunnat krypa närmare dig, pussat dig på kinden, hållit dig i handen och krupit ännu lite närmare. Det var därför vi nästan ramlade ner ifrån sängen när väckaren ringde, sådär tidigt, tidigt i morse.

Det minsta jag kan göra, för att visa hur mycket jag tycker om dig, är att kliva upp och tända ljus, duka fram frukost, packa din matlåda, göra på-vägen-fika. Och i smyg, skriva den där lappen som du har med dig i din packning, någonstans, varje vecka. Med ord som bara är till Dig. Från mig. 

Morgonen är en enda plåga. Jag försöker hålla minen uppe, men egentligen vill jag bara storgråta. Idag kunde jag inte hålla mig tills Du hade gått. Jag försökte, höll andan, bäbisen sparkade emellan oss, och kramen blev blöt. Jag sa förlåt, för jag vet att du tycker att det är lika jobbigt. Du sa att det är helt okej, att jag får vara ledsen. Du sa också att det inte är det här som meningen. Bara under ett tag. Du sa: Det är inte meningen att vi ska vara ifrån varandra. 

Men nu, nu är det värsta över för den här veckan; hejdå-pussarna i dörröppningen, och dom där hjärtformade händerna genom fönsterrutan. Dom är över nu. Skönt. 

Tack för i helgen. Tack för allt som har med Dig att göra. Vi ses på fredag. 

Jag älskar Dig. 

(Ett dagboksinlägg. Med ord, bara till honom. M. )

Kram/lillafrun