Och så blev det söndagkväll.
Och jag har haft, och har, en sån där helg som jag stoppar i den där hjärteasken. I hjärtat.
En söndag där vi ställde väckaren tidigt, för att inte sova bort dyrbar tillsammanstid. Jag fick helgens andra frukost på sängen. Och blev sådär alldeles varm i kroppen när M kom in i sovrummet med den där brickan fylld av frukost, och tänkte för mig själv, han gööör någonting magiskt med mig. Bara genom att vara nära, så känner jag mig helt fulländad, som om stormen utanför fönstret inte skulle kunna rubba mig en millimeter. För jo, idag har det minsann varit busväder och vi hade inte kunnat bry oss mindre. Mannen har sytt och sytt och sytt. Och jag, jag har pysslat med annat, som att längtans-titta på Litens första pyjamas och baka semmelbullar. En lunch på köksgolvet, en typ av innepicknick, och en promenad ute i snöovädret har vi också fått oss.
På eftermiddagen, sådär vid perfekt eftermiddagskaffetid, fyllde vi ett gäng semlor och for ut genom dörren. Mot vännerna det bar! Jag har varit så himla sugen på semlor och idag kunde jag helt enkelt inte hålla mig längre. Som du vet så vill jag alltid ha någon att bjuda på det jag bakat. Det blir så mycket roligare då. Så, En lång väntan är över, och min semmelmage är lycklig igen!
Och nu är det kväll och jag har precis bjudit mannen på god kycklinggryta till middag, och nu sitter jag här och dagbokar om en dag jag aldrig vill ska ta slut. Han, M? Ja, han sitter fortfarande där i köket och syr och nålar och syr och nålar. Han är noggrann, det är det ingen tvekan på. Men snart, snart är han klar och jag är så förbaskat imponerad. Han kan tusan allt! Älskade man.
En helg som jag stoppar i hjärteasken alltså. I hjärtat.
Senaste kommentarer