Orden, menar jag.

Dom som beskriver känslan, av att komma hem. Till huset och människorna som är min trygga bas här i livet. Min början, till vad och vart jag är idag. Huset spelar kanske inte så stor roll. Men människorna.

Så, finns dom?

Orden, menar jag.

Eller är det bara så att dom känns i hjärtat på det där viset, som är helt självklart, men som stannar där. I hjärteord, i känslor. Det känns gott. Det är allt jag kan säga. Det tysta hjärtespråket talar sitt tysta språk. Det är inte svårt att förstå. Det är bara det att det inte går att skriva eller tala. Det bara känns.

Mamma och  Pappa- åh vad jag älskar er.

Och den här dagen. Den. Den. Har varit fin.

Jag och Liten blev välkomnade med flaggan i topp. Gick direkt ut på en toksvettig tommelmorunda. Det var ingen lek att gå det snabbaste man kan uppför den backen (du som gått den vet vad jag pratar om!). Med barnvagn dessutom. Men det var så vackert, med videkissar här och där, tussilago och porlande vårbäck.
Liten sov gott.  Den bästa pappa-morfarn i hela världen. 

Mamma hade fått precis samma idé som jag, att sätta minipåskisarna i glasburk. Hennes konstellation var ju mycket finare än mina, ta hennes tips istället. Stor burk. Hur fint som helst.
Gullmamma hade gjort risgrynspudding, min favorit, som jag kunde äta huur mycket jag ville av. Förstå den lyckan!
En kaffekopp ute på altanen efter det…

Sen somnade jag och minimannen. Jag i hammocken och han i sin vaggande vagn. Heaven!

Sen kom mamma-mormorn hem ifrån jobbet, Liten njöt. Nytrillade köttbullar till middag.

Och sen fick jag hoppa in i en dusch och fräscha till mig. För strax därefter kom den älskade in genom dörren. Som jag längtat efter honom. Och inte bara jag….

Behöver jag säga mer? Nä.

Kärleken talar för sig själv.

Kram/lillafrun