…Jag som skulle se på gladiatorerna, mumlade jag.

I nattmössan.

Igår åt jag och M en middag som vi var alldeles nippriga över. En sån där plockmiddag. Alldeles för piff och o-husman för att vara vi, vi kaan inte sånt där liksom. Men igår, då tog vi mod till oss. Drog ett varv genom mataffären…, och pekade  och sa den där tar vi, och såna där kanske är goda till och grekiskt bröd och salamai! vi måste ha salami!

Så jag och mannen hade mysmiddag med bröd och ostar och salami, och någon lufttorkad grej jag inte vågade smaka och kräftstjärtar att bara mata in i munnen om man så ville. Och sallad och god olivolja att ringla över precis allting om man kände för det. Och det gjorde man. Och den där brieosten, den en-hel-preggotets-efterlängtade osten. Jag hade kunnat äta upp hela själv.

Vi kunde inte bestämma oss om vi var i Italien eller på något kräftställe. Vi är ju som sagt inte så rutti på sån där mat, så det blev en röra av sånt vi tyckte kändes gott, helt enkelt. Men musiken var Italien så det sjöng om det. Den susade i bakgrunden, tillsammans med musiken ifrån Litens babysitter (det skar sig riktigt fint. Italien och Byssan lull liksom) .

Såå, där satt vi och åt och åt. Doppade brödet i olivolja, matade kräftstjärtar, skar en bit till av osten. Och en bit till. Och konstaterade att det där ju var en himla bra middagsidé. Att vi nog kommer göra om det. Men sen, var det inte mycket morsa kvar för den där dagen tydligen. Jag somnade i en hög, bredvid Liten. Innan gladiatorerna ens hade börjat spänna tuttarna, i öppningsminuterna av det där programmet jag egentligen tycker är helfånigt men ändå lite nostalgimysigt, och därför gärna ser. Du behövde sova älskling, sa M. Och nog hade han rätt.

Idag har jag inte ett endaste, finkornigt, sandkorn i ögonen. Är vaken nu, fastän fåglarna knappt vaknat, Liten fortfarande sover och det är sådär tyst, tyst. Jag njuter faktiskt. Egentid, med allt det jag älskar runtomkring mig, men ändå på lite avstånd så jag känner att det bara är jag. Man behöver det ibland. Så är det.

Men snart får det vara nog av det. Och jag är beredd att starta en söndag. Tillsammans med min lilla familj. I eftermiddag ska vi göra något efterlängtat, tillsammans med goda vänner. Och bara tanken på det, gör att jag inte tvekar en sekund på att det här blir en strålande söndag…

…ÖNSKAR DIG PRECIS EN SÅN!

-en strålande.

Kram/lillafrun