God morgon!
En Liten bjöd visst på sovmorgon idag. Otroligt skönt, tyckte både mamman och pappan. Jag har haft världens mysigaste sovsällskap senaste timmarna… ja, jag fick visst ett litet återfall vid nattens amningsstund. Kunde helt enkelt inte tänka mig att lägga ner honom i sin säng. För jovisst, Liten sover i sin säng om nätterna nu. Det är ju jättebra, såklart. Men när den där abstinensen kickar in och mammahjärtat exploderar. Då, då är det inte mycket att göra.
Liten kudde, bredvid stor kudde. Och en till stor precis bredvid den. Det är så vi har sovit. Och nu precis vaknat. Jag får ligga och dra mig en stund, M håller på och stökar i köket med frukost. Förrutom ljudet ifrån kaffekvarnen som maler bönorna till morgonkaffet, så hörs ett snabbt pinglande. En miniman har sin morgongympa. Elefanten lever farligt.
Ett återfall, inte så farligt, precis.
Jag har aldrig förstått den där ”bäbis-ska-sova-i-egen-sängs-stressen” som många har. Jag vet också att forskningen säger att det är bra för bäbisen. Men det tror jag inte på. Titta på djurvärlden. Hur många djurmammor knuffar bort sina bäbisar i annat rum eller annan del av grottan/lyan? De sover tätt och tryggt tillsammans. Vi köpte en spjälsäng till våra barn, sålde den sen. Oanvänd. Vi sov alla tillsammans. Länge. När barnen ville ha eget fick dem det. Men det mysigaste som finns är när de nu kommer (7 och 8år) och vill somna med oss och ha pyjamasparty i sängen. Tiden för egen säng kommer så småningom, njut av närheten sålänge det går. Sällan 15åringarna vill vara så nära sen iaf! 🙂
Jag både förstår och inte förstår den grejen. Såklart är det bra att barnet kan känna sig trygg i sin egen säng… men den grejen hinner vi med. Förresten är det inte lillen som ber om att få sova med oss, även om jag märker att han älskar det. Det är främst jag och M som tycker det är så underbart mysigt att ha honom näranära. 🙂