För sjätte gången.

Och så var vi hemma i lyan, igen.

Det är ju ändå sisådär 40 mil, men för sjätte gången sedan Liten föddes, har denna sträcka gått som hejsan. Han är ett bilåkarproffs den där minimannen. Ja, det är han.  Vi stannade  på mitten. Åt, sträckte på oss och sjöng. Jag kooolar varje gång som S försöker jollra med när jag sjunger! Det är så gulligt att kroppen värker.  När hans små, små näsborrar fladdrar, han formar den där lilla, miniM-munnen till någon skön vokal. Och ut kommer det gulligaste oooooaaaaoooaoa-ande du kan tänka dig.

M är en mästare på att plocka ihop goda sallader; massor av kräftstjärtar ska det vara! Och jordgubbar. Och annat också, såklart.

Minimannen.

Med gott kaffe i muggen och Liberos våtservetter i högsta hugg, drog vi vidare norrut.

Och nu är vi alltså hemma. En liten myser med sin pappa. Dom väntar på morsan som bara skulle dagboka, lite fort först…för att sedan, ska vi dra ut på kvällsäventyr. Så spännande som en långpromenad ska vi ha det. Det är så skönt att komma ut i friska luften och röra på sig, efter en dag i bil. Åh vad glad jag är att ännu en resa gått så bra. Jag är ingen fantast när det gäller att åka bil. Så oj så skönt det är varje gång det går vägen (höhö, vitsigt!)!

Vi hörs imorn!

Kram/lillafrun