Till ett hus.

Det pirrar i magen bara jag tänker på sommaren. Den kommer bli underbar, det känner jag på mig.

Nyckeln? Den går till ett vitt, gammalt, gammalt hus. Precis bredvid grusvägen, där min springrunda börjar. Det är en stor ladugård där, bredvid huset alltså. Kanske skulle jag ta dit en häst, det är ju trots allt min dröm. Och det där trädet, det här

…det tycker jag om redan. Massor. Vid det, ska jag sitta, i kvällssolen. Och njuta.

Men vi tar en sak i taget. Jag lovar. Tror jag? -ingen häst. Men i alla fall; i sommar hyr vi det här huset. Lilla familjen och Sommarhuset. Det kommer bli fint. Jag känner det i hela kroppen. Och nu, nu känns det mest som om jag bara vill vända om och åka söderut. För ja, precis. Sommarhuset, det är där hemmahemma. Vi är bara här i norrnorr och lyan, för en vecka och några dagar. För att några måste-saker som ska bli klara. Sen tar vi sommarlov, alla tre. Tillsammans. Förstår du? Jag kan knappt tro att det är sant. Min första sommar som mamma, till en miniman som får mig att tappa andan av kärlek. Varje dag.

Och mannen? Ja, hans längtan efter hus kommer att stillas en del, men samtidigt triggas ännu mer. Inte mig emot. Vi längtar efter hus, båda två. Men den här sommaren, blir en lagom början. Sommarhuset, det jag kommer kunna kalla för mitt ett tag. Pelargoner i stora lass ska köpas, vi ska springa på loppis för att fixa lite grejer och sätta vår prägel på det hela, och sen ska vi ha det där huset som ett rum för känsla av sommarfrihet. Näranära dom vi älskar.

Sommarhuset alltså.

Nu vet du,

 nyckeln går dit. Och jag kan knappt bärga mig.

Kram/lillafrun