Idag är det en sån där dag när känslorna är överallt.

Sådär så att orden är svåra att skriva, dom stannar innanför bröstkorgen och liksom krampar sig fast. Allt som händer i mitt liv och liv nära mig. Allt kan jag inte skriva om här. Så är det. Eller kan och kan. Jag vill inte.

Men livet, alltså. Det är ej att ta för givet. Det är en gåva vi , var och en av oss, har fått. Jag försöker vårda gåvan ömt, jag vet att det är det enda jag kan göra. Vara tacksam över det jag har, min familj, mina vänner. Min älskade M och världens bästa S. Ibland räcker det ändå inte till, att bara vara så god och tacksam man kan. Mattan kan ändå dras undan en och i ett knyck står man där. Tomhänt och utan gåva.

Livet. Är. Så. Skört.

Igår fick jag reda på att en människa hade blivit tvungen att ta vingarna för att bege sig till himmelen. Så ledsamt och ofattbart och tanken på att en näranära till mig, hade kunnat måsta rycka tag i vingarna av samma anledning, för snart två år sedan, gör mig alldeles skakis. Himmelens nya ängel, är någon jag egentligen inte kände så bra. Hon kände nog mig bättre. Men det spelar ingen roll. Jag blev påmind, återigen, om att det är nu vi ska leva. Inte sen. Nu.

IMG_3989Och varför en bild på dom där ringarna, då?

Ja, för det första är det ju inte vilka ringar som helst. Det är våra. Mina och mannens. Dom som påminner oss om att det är vi. Nu och för alltid.

Vi började denna morgon på ett, nu förtiden, rätt vanligt vis. Med tidig morgon, frukost och när Liten ska sova sin första långa lur så passar jag och M på att träna tillsammans. Idag drog vi ut i spåret. Vandrade runt och stannade på mitten för ett tungt styrkepass i utegymmet. När vi var klara och skulle dra oss hemåt, så ser M något som ligger och blänker där i barken. Det ser precis ut som min ring, hade han tänkt. Och visst var det, det. Den hade fallit ur en ficka som hade råkat blivit öppnad, utan att huvudet varit med på det.

Jag såg på M hur lättad han blev över att ha hittat den, den som vi inte ens visste var borta. Visst, det är bara ett materiellt ting, en vitguldsring kan man få tag på överallt. Men det är ju faktiskt så, att det i den står det datum, som för oss betyder vår början på allt detta underbara. Det datum, som nu är flera år gammalt. Det datum, som står i den där ringen, som fått en massa repor genom åren. Repor som både är lyckliga och sorgliga, lätta och svåra, läskiga och underbara. Repor som påminner oss om livet.

IMG_3843Tack och lov så slapp vi bli olyckliga och fick istället känna lycka över att, av en händelse, ha tittat åt just det hållet den där lagomblanka, vackra, betydelsefulla ringen låg.

Ja. Vad mer?

Jag har precis kommit hem ifrån min sista sånglektion. Undra om det är den sista någonsin? Oavsett. Den var fin, den där sista lektionen. En stund var tyst och fylld av tårar, både hos mig om min fina, braiga lärare. Jag blev helt enkelt så känslosam när jag sjöng. Det där livet svishade förbi ögonen och sånt går inte att stoppa så lätt. Inte hos mig. Jag är sån.

Så, vi satt där en stund. Nickade menande till varandra; musik är mäktigt. Och jag fick höra orden Det är okej. Och det var skönt.

Så nu sitter jag här. Lite småruffsig i håret, efter vinden som tog tag i den där knuten när jag cyklade hem. Lilla-My-knuten. Jag skyndade mig hem, jag visste att minimannen vaknat och längtade på mellis. Och jag längtade efter honom. Han som gör att jag idag känner mig som världens lyckligaste människa. Han och M. Vi tre tillsammans. Det finns inget jag är mera stolt, lycklig och tacksam över.

Vi säger så. Livet. Ibland tar det tag i en. På det där sättet att orden blir svåra att få fatt på. Dom vill stanna där. Innanför bröstkorgen. Och bara vara, en stund.

Till vi hörs igen!

– ta hand om dig.

Kram/lillafrun